Det var inget allvarligt med mannen...djup utandning!!!
Vi ska däremot gå på psykoterapi med stora pojken.
Hans skrivproblem anses direkt ihop-kopplade med hans dåliga självkänsla.
Jag brast ihop och grät som en liten liten flicka framför dysgrafi-experten.
Hon frågar vad jag känner;...Ilska mot mig själv som inte kan hjälpa honom trots att jag är förskollärare...trots att jag vet och kan...
Att jag inte har kunnat försvara honom när han fått kritik.
Att jag inte kunnat hjälpa honom när det blev för mycket.
Hon vet säger hon hur lätt det är för föräldrar att ge sig själv skulden.
Sen säger hon det som läraren i skolan också sagt; "Om jag vore mamman..."
Jag avskyr detta sätt att säga.
Men kanske är det jag som hänger upp mig på detaljer.
Kanske är det inte alls menat att ge mig mera skuldkänslor.
I morse ringde jag för att få en tid.
Vi ska gå i terapi.
Jag är rädd.
För vad vet jag inte...
Men jag har ringt.
De ska ringa tillbaka nästa vecka.
Vad skönt att mannen är frisk! Skickar styrkekramar inför terapin med pojken. Inte alls konstigt att det känns skrämmande tycker jag.
SvaraRaderaÅh Marika! Klart att det är skrämmande, men du ska se att det blir bra. Då händer ju något också. Och ge inte dig själv skulden för allt, ibland är det svårast att se saker och även kunna göra något i sin egen familj. Skuldkänslor hjälper absolut ingen alls. jag är övertygad om att du gör ditt bästa, mer kan man inte göra.
SvaraRaderaOch så skönt att din man är frisk. Jag skickar lite hopp, kraft och energi till dig min bloggvän! Kramkram