Kyrkan i vårt kvarter firade, i veckan och helgen, 60 års jubileum sedan Santa Maria Goretti blev helgon förklarad.
Församlingen heter Santa Maria Goretti efter den här stackars flicka på 11 år som 1902 blev våldtagen och dödad av en ung man som blivit tokig i henne. Hon förlät honom på dödsbädden. Han satt av 27 år och blev frikänd med Maria Gorettis mammas välsignelse.
Maria blev helgon förklarad 1950 då det visat sig att några svårt sjuka blivit friska efter att ha bett till den unga oskulden.
Det är alltså det här man firar när man stänger av några gator i kvarteret (till barnens lycka!), riggar upp scener för konserter och anordnar försäljning av mackor och dricka...ja, vin också naturligtvis.
Lite skeptiska mot den katolska kyrka och alla deras sätt att locka människor till bara deras tro försöker mannen och jag att få barnen med till den vanliga lekparken på söndagsmorgonen...men deras vänner lyser med sin frånvaro. Alltså blir det bara att ge upp och följa dom i kompisjakten.
Av en slump råkar min stora pojke få syn på en kompis som deltar i cykeltävlingen med hinderbana. Vi stannar och tittar. Det blir en lång väntan. Det är klart att de som känner organisatörerna får cykla först. Då alla är minst tre syskon tar det sin lilla tid och min sons kompis hinner bli smått nervös innan det äntligen är hans tur. Då öppnar sig himlen och ett fasansfullt regn gör oss alla genomblöta på mindre än fem minuter. Kompisen lyckas genomföra sin tävling och får en medalj...alla får en likadan...därefter springer jag och min pojke hem under lånat paraply. Vi är dyblöta och måste byta allt.
På eftermiddagen är vädret lite stabilare. Vi bestämmer oss för att kolla in dansuppvisningarna som står på programmet. När vi kommer dit är det en lärare från montessori-skolan vägg i vägg med barnens skola som underhåller med en musikalisk "Rödluvan och vargen". Han är verkligen bra. Jag hittar en kompis och våra minsta barn blir kvar med oss och tittar på den här förträfflige, unike (han är den enda manliga läraren!) mannen. De stora barnen njuter av den avbrutna trafiken och springer omkring i ett enormt område som de vanligtvis måste ha en vuxen med sig i. Emellanåt sitter de på trottoaren och pratar med varandra. Så där som det faktiskt borde vara alltid. Så där som jag hade det i min barndom. Det fanns inga vuxna i den omedelbara närheten. Vi var fria.
Tre dans-skolor, i vårt kvarter, har tillstånd att få visa upp vad de kan. Barn och ungdomar som bor här dansar på scenen på kyrkans trappor. En grupp kör låtar av Michael Jackson . Först ut naturligtvis Thriller. Allt enligt schema. Klädda på Jackson vis. Svart och vitt plus den glittrande handsken. Jag står och njuter samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka på Michael. Den där store, lille rädde pojken som kunde haft ett så bra liv men som fått allt fel från början...
De varvar med grupper; mindre erfarna, erfarna och mycket erfarna. I en grupp finns det en enormt tjock tjej. Alla småler när hon kommer ut på scen. Jag med. Men sen kör hon i gång. Wow! Hon är otroligt rörlig och följer musiken med hela kroppen. Fantastisk! Hon som sticker upp där bland alla trådsmala och lagomsmala är helt plötsligt en stjärna som lyser mer än de andra. Plötsligt skäms jag för mina fördomar. Man kan visst fast man är tjock. Jag som alltid varit smal (säger varit för att efter 35 har det hänt saker på höft- och mag-fronten) har verkligen aldrig hajat detta med att hänga med i svängarna i dansens värld. Har liksom alltid känt mig klumpig...
Det gör inte den här stora dansösen. En av dans-skolorna heter "You can dance". Ja, kanske är det så...kanske kan jag med fast jag aldrig trott det...
Fast som den där tjejen...nej, det tror jag inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar