Santosha

Söndag igen. Lite sorgligt. Lite skönt. Barnen sitter framför tv:n och mannen är iväg och dyker. Svärfar har bestämt att han ska ha barnen på morgonen. Dvs han frågade barnen utan att först ha sagt något till mig. Detta gör mig aningen ilsken. Jag känner mig överkörd som mamma. Överkörd som människa.

Kanske är detta lagom-svenska tankar; de var ju här i går kväll farmor och farfar (det var deras dag enligt italiensk/konsumistisk kalender).  Sen det där om att man minsann ska klara sig själv. Bestämma själv. Visst vet jag att massor av italienska mammor som hoppar av glädje av att få ha söndagen för sig själv. Men inte jag. Min gamla vanliga Svensson uppfostran lyser igenom. Varför?

Jag behöver ingen sådan avlastning nu mera. Barnen är ganska stora och leker mycket tillsammans. Under veckan har jag tid för mig själv. Så vad är då fel?

Ett gnagande; ja men, när jag ber om hjälp är svärfar minsann upptagen med annat, har tagit fast mig.

Ett uppnosigt; ja just det, han har tråkigt gubben med en fru som inte vill något här i livet och på söndagen är ukrainskan som vanligtvis passar henne ledig.

Det är inga vackra tankar det här. Men det är mina de också.

Men innan jag låter dem styra helt över mig sätter jag mig ner och tänker efter:

Vad gör det väl om jag skickar iväg barnen några timmar på en av min svärfars "karusell" turer...

Släpp elaka tankarna Marika!

Var yogisk!

Santosha