Utvecklinssamtal, minsann!

Återigen kommer den där tanken upp i min skalle; VAD GÖR JAG HÄR?
Eller kanske ännu rättare; VAD GÖR MINA BARN HÄR?

Varför jag är och stannar här vet jag ju. För kärleken, vännerna och det vackra vädret...sen blir det stopp minsann.

Denna tanke som vrider mitt samvete ut och in; VAD GÖR MINA BARN HÄR?...den är svårare att hantera. De har också kompisar och kan vara ute större delen av året....och sen???

Det som hände igår har kört igång en tanke process som gjorde att jag igår kväll var på väg att köra huvudet i väggen. Ja, faktiskt!

På svenska skolan har man något man kallar "utvecklings-samtal". Jag minns att vi hade det på jobbet i Sverige också.
Då jag varit i detta land i evigheters evighet, eller översatt sjutton år, trodde jag förstås att det som väntade mig var ett klassiskt kvart-samtal som man har i Italienska skolan och som varar, rörande min son, i minst fyrtio minuter. Man får absolut inte ta med sig barnen. De skriver de överallt och tjatar om till leda så det har jag liksom förstått att de små inte är välkomna att få ta del i vad deras lärare egentligen tycker om dom.

I går kväll kom min sons svensklärare upp från lektionssalen och hade min pojke med sig. Min förvåning var enorm. Hon bad mig ta med två stolar så att vi kunde sitta alla tre...okay...
Hela samtalet var min son med och nästan hela tiden var det vad han tyckte och tänkte som läraren ville veta. Jag satt stum av förundran och smått chockad lyckades jag bara klämma ur mig några plattityder.

Detta var inte för att döma någon. Detta var för att förbättra servicen och personalisera inlärningen...lång lång tystnad...

Efteråt tumlade jag förvirrad ut i trädgården och intog min plats runt bordet där de andra mammorna satt. "Ska man ha barnet med sig?" säger en annan förundrad mamma...alltså är det inte bara jag som reagerat..."ja, och hon säger inte ett ord om vilken dålig mamma du är!" säger jag och vi andas ut tillsammans.

En av mammorna är på väg att flytta tillbaks med sina två barn till Sverige. Hon har redan varit och skrivit in barnen på skolan och pratat med rektorn. Han frågade om hur pass mycket hon trodde att de kan svenska. Hon sa att det är mycket svårt för en mamma att bedöma detta. Då frågar den där utomjordingen om hon skulle vilja ha språkstöd för sina barn...ja, tack!...och så får hon det.

Min son kan absolut inte få något stöd för sin alltför lätta dyslexi, men som gör honom trött, eftersom ingen vill ta ansvaret att bestämma det...han skulle få stämpeln handikappad då...

Här kastar man med sura blickar in alla möjliga nationaliteter i en klass och skolprogrammet SKA fullföljas om man fattar allt eller ej!!! Blandat med barn med inlärningssvårigheter på olika nivåer som ej har rätt till stöd blir detta en salig soppa med massvis av kuggade barn vid skolårets slut. Ja, det händer att man kuggar på lågstadiet också!!!

Nu är det ju inte så att jag går omkring och tror att allt i Sverige är guld och gröna skogar...

Men tusan också! Respekten för barnen som människor går inte att jämföra med den som borde finnas här i Italien.

Det finns lärare (stödlärare) som till och med har någon sorts ambulerande kvart-samtal ovanför huvudet på barnet med den relativa mamman på skolgården...

 Jag var så upprörd  igår kväll att jag på natten drömde att min yoga lärare hade färgat sitt vita hår svart och lagt till med en löjlig page- frisyr och ville sälja pappers jul-krubbor till ockerpris. När jag tackade nej drog han surt krubban ur handen på mig.

I dag var jag på yogan bara för att kolla....han var sitt vanliga!! Puh!!!