Vi pratar om "oturs-perioder" vi verkar ha i livet, min kompis och jag medan barnen klättrar i olivträden på backen nedanför. Om att vissa tider på året verkar ha negativa händelser koncentrerade. För min kompis är det februari. För mig Maj. I fjor bröt min minsta pojke sitt ben i Maj och i år är det min mans tur med ett avhoppat ledband i ring-fingret.
Vet egentligen inte om vi riktigt tror på det vi säger...allt verkar ju vara mera av händelser...inte har man väl oturs- perioder och tur-perioder...men vi pratar på...låter tankarna flöda...
Jag vänder mig mot henne, som jag gjort ett antal gånger den senaste halvtimmen, och ser lite så där på halvt att något kommer krypande ur buskarna över stenkanten som min kompis sitter nära...det är en ORM!
Med hög röst upprepar jag tanken; "det där är en orm!
Kompisen flyger upp. Ormen försvinner snabbt in i buskarna. Vad gör man? Vad var det för orm?
Ingen av oss har reptil erfarenheter. Jag har bara vant mig vid ödlorna som springer ut och in i buskaget och kan numera skilja på en geco och en vanlig ödla. Men ormar....En kompis på lärarhögskolan hade två pyton-ormar...den ena hette som vår pedagogik lärare; Ingegärd. Men inte lärde jag mig något om att skilja på ormar av detta. Jo, förresten; det här är ingen pyton orm! Och så att man måste köpa levande möss till en pyton orm...
Vi kommer överens om att det faktiskt skulle kunna vara en stackars övergiven orm som någon tok släppt ut och min kompis tar telefonen och ringer polisen. Hon får prata med en expert och jag beskriver ormen som jag ser krypa lite längre in i buskaget. Den är svart med gul/gröna fläckar, ca en och en halv meter lång.
"Det är en Biacco" säger experten. Fullständigt ofarlig och alltså inget att störa ormjouren med. Vi blir informerade om att alla parkerna i Rom är fulla av denna sorts orm...ja ha ja!?!
Vi står kvar lite handfallna och barnen kommer springande. Lite i skräckblandad äventyrslust börjar de peta med kvistar i buskarna. Ormen har säkert vid detta laget flytt sin kos och är på väg till Fiumicino för att ta första bästa plan i från dessa tokiga icke slingrande varelser.
En man som följt vår upplevelse slår upp Biacco på sin internet inkopplade mobil. Bilden han får upp är exakt den orm vi sett.
Hemma slår jag upp den svenska översättningen; Snok! En helt vanlig Snok...de finns ju i Sverige också.
Förundrande går det upp för mig att vi faktiskt lever varje dag utan att ens märka deras existens.
Hur många gånger har jag inte gått i skogen i Sverige utan att ens tänka på att det kan vara fullt med Snokar som kanske känner mig på avstånd. Och så blir man så rädd när en stackare sticker fram sin nos...förmodligen av misstag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar