Utekväll med ambulansfärd

Torsdag kväll var det meningen att vi skulle ha kul, jag och min kompis. Tanken var att vi skulle lyssna på hennes kompis dotter som sjöng i en lokal i centrum medan vi åt och drack öl.
Allt gick enligt planerna till en viss tid. Vi kom dit hälsade på tjejen som skulle sjunga och fick ett "VIP" bord alldeles intill scenen. Mat och öl beställdes in och jag kommenterade en ambulans-hämtning jag såg live genom fönstret. Jag sa högt till min kompis; "att i vårt kvarter när ambulansen kommer är det till hundra procent för att plocka upp någon äldre människa som ramlat hemma och brutit ben. Det är sorgligt nog...med tanke på att de förmodligen aldrig kommer hem mera utan dras in i en labyrint av sjukhus turer för att slutligen hamna på långvården. Mannen de för in i ambulansen är ung och välklädd...detta känns ännu svårare att smälta."
Allt detta nu efteråt, med facit i hand, känns som om det var ett tecken...eller påverkade det helt enkelt vad som sen hände...inte vet jag men konstigt var det.

Vi äter och dricker. God men lite "tung" mat kanske för vi blir snabbt mätta. Min kompis är inte nöjd med ölen. Hon säger att om hon skulle hälla den över kyparen så skulle han få svåra brännskador. Själv tycker jag inte den är så himla varm...men kanske inte så jättekall heller...i vilket fall som helst tror jag inte det är rekommendabelt att hälla den över kyparen.

Under prat om allt mellan himmel och jord äter vi färdigt. Det är mycket som ska avhandlas...alltför sällan lyckas vi gå ut på tu man hand. Jag tror att vi pratar om tokiga svenskor vi känner. Och att vi tycker att sångstunden som skulle ha börjat för tjugo minuter sedan gärna får komma igång nu, när rummet börjar snurra för mig...shit!, efter bara en öl. Jag säger till min kompis att jag måste ha luft och reser mig upp med väskan i hand. "Jag följer med" hör jag min vän säga medan jag banar mig ut...fasligt så mycket folk mitt i gången...ska de inte sitta ner snällt och inta föda. Detta är ungefär vad jag hinner tänka innan jag faller.

Under några knappa sekunder är jag borta. När jag kommer till sans ligger jag på rygg på golvet, någon håller upp mina fötter och en min hand. Det diskuteras och jag förstår sedan att det är om man ska ge vatten med socker eller ej...jag tar gärna emot lite sockrat vatten...törsten är outhärdlig.

En tjej som säger att hon är "röda korset tjej" och som puttat undan min kompis, till hennes förtret,  frågar om de ska ringa ambulans. Hör mig själv svara som i en klassisk TV-film; "nej, nej jag mår bra...bara lite yr". Sätter mig upp och kan till och med skoja med människorna runt omkring mig. En gammal dam gör så gott hon kan och annat trams jag får för mig...stackarn som skulle sjunga står bredvid och ser förfärad ut.

Jag har absolut inget minne av vad som hänt mer än att jag var på väg ut men ödet hade en annan ide'...eller var det min kropp?!? Min väninna berättar senare att det hela såg ut som en vilda västern film. Jag hade skjutit undan en rad bord, gjort en u-sväng, fallit, som tur var, i någons armar, och sen på golvet.

Ja, just det...jag letade väl efter min revolver antar jag...

Efter en stund vill jag gå ut. Få frisk...nåja, luft. Men ute lyckas jag bara stå upp en liten stund sen snurrar det igen. Någon bär ut en stol och gör plats till mig ute under TV-skärmen som gör reklam för de olika konserterna...utom den vi är där för.
Detta hjälper inte särskilt mycket och jag hinner precis uppfatta att jour-läkaren någon ringt...jäkla människor!...sätter blodtrycksmanschetten på mig innan jag tuppar av igen. Vaknar upp och ser saker skrivna på en skärm...fattar inte var jag är...känner igen min kompis...ja, just det vi skulle roa oss...

Läkarna hjälper mig in på en soffa. All den yogiska lättheten jag kommit upp i under åren har runnit ut i sanden...känner mig tung som en sten...har bly fötter. I min mage kör något runt som om den var en tvättmaskin.

Min kompis övertalar mig om att det är bäst att acceptera att de ringer ambulans...bara bli kollad lite på akuten...mitt blodtryck är 80/40...

Till slut går jag med på det och innan jag vet ordet av är ambulansen där.

De accepterar att min kompis följer med...jag hör att tjej börjat sjunga när de trycker in mig i ambulansen...jag är fast-bältad...är de rädda att jag ska rymma?

Väl framme blir jag lämnad i en korridor. Hör ambulans personalen diskutera med dom på akuten. Föraren suckar..."det hade varit bättre på Santo Spirito"...vi är på Fate Bene Fratelli...

Min kompis ringer min man som sitter och sover på soffan...han kan inte lämna barnen som sover lugnt i sina sängar...Hon ber honom ringa hennes man...vi kanske blir långvariga...

Jag säger till min väninna att jag är ledsen för detta...det är ju hon som är sjuk och behövde en trevlig peppnings-kväll utan att tänka på sjukhus och så hamnar vi, på grund av mig, på akuten som avslutning...eller kanske början...på kvällen. Hon viftar naturligtvis bort mitt svammel och vi blir inskickade i ett undersökningsrum.
Ambulans personalen är lättade. De kan äntligen få tillbaka sin bår och dra iväg på nya äventyr.

Läkaren som kommer in frågar mig samma saker som jag redan svarat på de senaste två timmarna och därför tvekar jag en stund och då börjar hon på engelska. "vi kan ta det på italienska" säger jag. "Å, förlåt...det kommer så mycket turister".

EKG okej. Blodtrycket börjar bli normalt igen. Men min mage är uppjäst. Hon tror att jag är gravid...nej, nej. En sköterska tar blodprov och sätter in dropp för matsmältningen.

Circa kvart över ett blir jag utskriven med löfte om att uppsöka min husläkare. Matsmältningsproblem blir diagnosen...

Vi går ut och letar upp en taxi. Funderar på hur konserten varit. Funderar på hur det varit om inte min väninna funnits där...