Tankar om uteliggare

Det är en helt vanlig lördagsmorgon och jag är på väg med barnen till ett provtagnings centrum. Minsta pojken har börjat blöta ner sängen varje natt och är inte riktigt sig själv. Jag misstänker att han har ont ibland också. Något han naturligtvis nekar. Sedan det brutna benet har han bara ont när storebror rör honom...allt annat är trams. Efter många diskussioner har jag lyckats få honom att "kissa på burk". Alltså är vi på väg.

Mina två yrväder far iväg som fullständiga vildar i en galen...för mamma galen, alltså..."Ben Ten Alien Force" lek där strålar från den ena utomjordingen tvingar den andra upp mot väggarna. De struntar fullständigt i en orolig höns-mammas upprepningar om; mopeder som kör på trottoarerna och kan dyka upp runt vilket hörn som helst. Eller gamla damer som med nöd och näppe tar sig runt med hjälp av käppar och vid minsta vindpuff, orsakad av en livlig pojke som inte kan se sig om när han kämpar mot mystiska makter som de gamla damerna inte ens ser, tappar sin prekära balans och bryter lårbenet eller annat.

Jag tror att jag ska bli tokig och är på väg att börja skrika på dem...fast jag lovat mig själv att inte göra det...när kvarterets uteliggare dyker upp från ingenstans. Först försöker han få dem att stanna med ett helt vanligt halt men det hör de naturligtvis inte. Så plockar han fram en visselpipa och blåser en gång i den. 

Minsta pojke blir förstenad...det här väntade han sig inte alls och vet inte riktigt hur han ska ta det. Stora pojken smyger snabbt in bakom mig och låtsas att han inte finns. 

- Jaha, ni kanske inte vet det men det är jag som är barn- polis här! säger denna fantastiska människa som alla går omkring och är lite smått rädda för.

- Ursäkta, men blir det böter på det här? frågar jag lite låtsat försiktigt.

- Ja visst, fast är det första gången blir det bara tillsägelse...och så måste jag ju förstås säga till pappa...och då blir ni nog utan glass eller så.

Mina små hulliganer är förstenade och med tefats- stora ögon tar de mina händer som världens duktigaste små prinsar. De hör inte ens när clocharden säger att han bara skojade. Jag tackar honom. Han ber om ursäkt. 

- Nej, nej det är helt okej! Tack! säger jag och kan knappt hålla skrattet borta.

Naturligtvis varar inte lugnet så länge. Barn glömmer bort snabbt. Men visst har han lämnat något kvar, mannen som lever på gatan, i alla fall i mig.

I kvarteret finns han sedan långt tillbaka. Det går rykten om hur han blivit tokig när frun lämnade honom och att han sedan dess lever av det han hittar och sover i utrymmen som staden bjuder på...någon säger att han blivit tokig för att de vräkt honom... 

Men dum är han definitivt inte. Tror faktiskt att han är klokare än många av de så kallade "normala" människorna.

Han är inte ensam om att bo ute och försöka ta sig fram genom att be om pengar av förbipasserande och leta kläder i solidaritets- containrarna.

Det sägs att när mental- sjukhusen stängde för ett antal år sedan blev de, som inte hade släktingar, lämnade helt åt sig själva och fyller nu trappuppgångar, utrymmen under broar o s v varje natt. Under dagen drar de omkring i sina försök att överleva.

Massor av människor som anses tokiga men som kanske bara låsts in en gång för att de inte var "precis som andra".

Till dessa läggs naturligtvis de utslagna, illegalt invandrade och zigenarna.

Visst har jag väl också sagt till barnen att de ska akta sig...man vet aldrig. Det finns en annan kvarters uteliggare som dricker. Om man inte ger honom pengar skriker han och hotar...

Mina tankar går till en resa i Bolivia för många år sedan. Hur många gånger lät jag inte barnen som går omkring med skoputsare-lådorna göra mina redan blanka skor fina för att de skulle kunna komma hem med lite pengar att äta för. 

Här fnyser jag ibland åt mannen som skruvat loss sin ben-protes för att visa att han verkligen är handikappad, eller åt den eviga dragspelaren som ibland hoppar på bussen och gör så att jag måste skruva upp volymen på min I-pod...

Varför gör jag så? Har jag blivit kall av att leva bland så många "uteliggare" att jag inte längre "orkar" med dem? Är det en bra ursäkt att säga att man inte kan hjälpa alla och sen skicka pengar till Haiti?