En arbetsintervju

Åkte till en arbetsintervju idag lite sådär halvhjärtat. På Svenska Kyrkan söker de en kassör. Jag och tre andra personer har sökt. Det handlar om sex timmar i veckan.

Jag kassör???!!! Visserligen har jag jobbat på kontor flera gånger i mitt liv och visst har jag varit tvungen att jobba med matematik också, fast det inte är min grej...

Men mannen uppmuntrade mig att söka. Bättre än inget...eller? Jo, klart det är!

Innan jag kom iväg ringde min bästa svenska kompis mig. Hon undrade om jag skulle bli intervjuad för barn timmarnas skull. - Nej, vad snäll och driv inte med mig!

Hon önskade mig lycka till och feedback när jag kom hem.

Stoppade I-poden med svensk musik, i öronen...för feelingens skulle, liksom... Nyduschad och till- och- med sminkad tog jag buss och spårvagn dit. Visualiserade solnedgången med stängda ögon och andades djupt...undrar om folk på bussen kunde se vad jag gjorde (fniss!).

Intervjun gick relativt bra tills prästen kom in. Jag känner honom i-och-med att Svenska skolan hyr in sig där en gång i veckan. Han hade sett, på mitt CV, att jag är förskollärare och undrade om jag var intresserade att hjälpa till med barntimmar och mamma/barn timmar...de har över tjugotvå barn. Wow! -Ja, visst! Mycket intresserad är jag.

När nästa kandidat kom in följde han mig till dörren och frågade igen. Dubbel Wow!!! Och naturligtvis JA!

Tänk att få börja jobba...om än så smått...med det jag egentligen vill; barn.

Ringde min kompis på bussen på väg hem; -Jag är skyldig dig en öl(hon är min pub-kompis)! Dina positiva vibrationer hjälpte mig.