Utomjordingstankar

Vad gör jag här?

Det är en fråga som ofta kommer upp i mitt tvekande sinne.

Jag menar, jag vet ju att jag är här för min älskades skull och för att vi ju faktiskt har alla våra vänner här nu och för att klimatet är hundra gånger bättre här än i Sverige...fast kanske inte denna vintern...

Kanske är det våren som gör intåg och på något vis drar ner min energi.

Kanske är det för att jag skickat runt lite CV och ansökningar...helt på eget bevåg, arbetsförmedlingen i Italien finns bara på pappret...om ens det längre...och efter det kommer tvivlen.

Jag känner mig tom och onyttig. Som om det egentligen bara finns tre som behöver mig. De ska matas och tvättas fast först när skoldagar och arbetsdagar är slut.

Kompisarna jobbar.  Mannen jobbar. Barnen jobbar.

Men jag då?

Satt och lyssnade (jäkla bra lyssnare är jag i alla fall!) i kaffe hörnet, dit vi mammor blir förvisade, på Svenska skolan i går. Alla har att stå i, att försöka få dagarna att flyta lugnt med jobb, man och barn. Ingen har tid med sig själv.

Har jag för mycket tid för mig själv?

Jag bloggar...

Det är ju inte så att jag inte har något att göra. Medan ord flyter fram växer tvätt högen, listan på läkarbesök eller tekniker att boka, tankar på nyttig mat jag borde laga...

Men allt detta kunde jag ju lika gärna gjort någon annanstans...typ i Sverige...kanske med arbetslöshetsstöd därtill...

Så varför är jag här? Och inte där?

Just det! Jag sa ju klimatet...vänner... plus mannens jobb...

I Sverige skulle han liksom bli; utlänningen, svartskallen, spaghetti maffian...

I Italien är jag smått exotisk...med konstiga idèer om frihet och nakna fötter...men lite lagom små- intressant...

Det är nog just där knuten ligger. Jag är lite konstig här men har blivit det även i Sverige. Jag står med en fot här och en där och vet varken ut eller in...

När jag är i Sverige är jag en skränig italienare.

När jag är i Italien är jag en lustigkurre som ibland använder fel ord.


Hjälp! Kanske måste jag bara; phone home...