Min son har karies

För ett tag sen upptäckte jag att min minsta pojke (nästan 6 år!) har mörka fläckar på några av sina tänder. Av en slump, under den dagliga kaffe-rit jag har tillsammans med några andra mammor, berättade en mamma hur hon upptäckt att hennes hade karies efter att hon sett mörka fläckar på hans tänder...

Jag ringde omedelbart min tandläkare. Min tandläkare som jag hittade för fyra år sedan då jag, efter tio års vägran att öppna munnen för alla människor med vita rockar, bestämt mig för att få mina illa behandlade tänder fixade.

Sedan jag var liten flicka har jag en inneboende skräck för tandläkare.

Min första tandläkare pratade en blandning av svenska och finländska och hade dessutom alltid mun-skyddet på vilket gjorde att man inte förstod ett smack av det han sa...åtminstone gjorde inte jag det...tror inte att min mamma förstod så mycket heller. Hon som alltid pratade gärna för mig i alla möjliga situationer höll knäpp-tyst i tandläkare- studion fastän jag bönat och bett henne att fråga om  bedövningsmedel till sin hysteriska dotter.

Som om det inte räckte fanns det på väggen framför mig...ja, ja man såg det tydligt från tandläkarstolen... ett foto på tandläkarens hund med sitt vidöppna gap fullt av tandläkare verktyg ( har inte lyckats hitta ett så hemskt foto till min blog) 

Förmodligen fanns fotot där för att lugna oss små patienter. Det skulle antagligen säga att denna obegripliga tandläkaren var så snäll att han till-och-med lagade tänder på djur. Det var bara det att min lilla, djur-älskande, flickhjärna översatte det hela med ett; - Om denna tandläkare är så dum mot sin hund kan jag bara tänka hur han är mot mig!!!

Självklart hade den stackars mannen förlorat alla poäng hos mig redan från starten. Ingenting kunde övertyga mig om att han inte var den elaka draken som skulle äta upp mig.

Självklart också att jag som praktiskt taget är född med karies tvingades till oräkneliga tandläkarbesök i alla fall...med illamående före och efter...

Som vuxen tvingade jag mig till tandläkaren då en lagning gick sönder...men bara då...några gånger...och alltid tillsammans med herr obehag.

Sen gick tio år och jag höll mig undan. Två graviditeter. Lagningar föll men jag höll ut. Skulle ändå aldrig sänka mig till att uppsöka tandläkare...

Till sist fick min man mig att tänka på hur det skulle vara för barnen att visa sig ute med en tandlös mamma...

Jag hittade en tandläkare i närheten av vårt hem. Genom vår försäkring ok...men om han bara skulle våga försöka göra saker jag inte förstod skulle han aldrig mer se ens röken av mig...så det så!!!

På vägen till mitt första besök hotade frukosten med att omedelbart lämna min kropp på trottoaren. Jag sa som det var till tandläkaren; JAG ÄR RÄDD!

Istället för att skratta eller säga något dumt om hysteriska kvinnor sa han bara att jag inte skulle vara rädd för honom...(lätt som en plätt!) Och att så fort jag bara kände att det gjorde ont eller jag inte hade förstått så skulle jag höja handen (munnen är av förklarliga själ upptagen med annat) och han skulle stoppa med det samma. Sagt och gjort. På detta vis tog han mig långsamt igenom min rädsla...väldigt långsamt då han gjorde om alla mina gamla lagningar plus två "nya". Efter detta kände jag mig mycket lugnare...inte så att jag går dit med glädje...men med lite lättare hjärta.

Så var det då min lille pojkes tur i går. Jag hämtade honom tidigt i skolan och han frågade mig vad han skulle göra hos tandläkaren. - Jo, du ska bara öppna munnen så att han kan få titta på fläckarna och om det behövs kurerar han dem.

I det ögonblicket började en fjäril flyga runt i min mage...får inte låta honom förstå...får inte låta honom känna att mamma mår dåligt för honom...

Detta fick mig att tänka på mitt första besök hos denna tandläkare...det var innan Yogan...innan jag fick lära mig om den rätta andningens betydelse...

Det är väldigt få kliv mellan min sons skola och tandläkarstudion men jag hann ändå med några långsamma lugna andetag.

Min son hinner knappt att sätta sig i tandläkarstolen för han öppnar munnen på vid gavel. Med ett lugn och ett tålamod jag aldrig sett låter han sig undersökas. Det är inte bara två men tre karies! En lagas med det samma.

Jag ser min otroligt lugne son bli behandlad med borrar och pincetter medan jag står i dörren och tittar under det att svetten kör rally ner för ryggen.

Tandläkaren behandlar mig med!?!?!

Efter femton minuter är vi återigen på väg därifrån...måste naturligtvis tillbaks nästa vecka för de andra två kariesarna (så säger man nog inte, nej)...

Det enda som gjort min son lite sur är den där metall- ringen de sätter i runt tanden som ska lagas...den spände mamma...den var otäck...

Han har inte ens fattat att man borrat i honom...fast tandläkaren förklarat det...

Jag tackar min lyckliga stjärna att det är min lilla pojke som ärvt min karies förbannelse och inte min stora pojke...vi skulle ha svimmat tillsammans!!!