Den eviga staden Rom

Var på ortopedisk undersökning med minsta pojken idag. Till "Bambin Gesù", Vatikanens barnsjukhus gick färden. Den här undersökningen skulle ha gjorts i slutet av 2009 men jag fattade inte att man skulle boka direkt när gipset togs av min pojkes ben i juni...så lång tid i förväg...jag skulle ju till Sverige tre dagar efter och hade inte tid med sånt'. Alltså väntade jag till efter sommaren och fick tid idag...8:de mars...

I Rom måste man planera alla sina färdvägar mycket noggrant annars sitter man där med flera timmars bilköer och kaos. Tänker inte utsätta mina barn för flera fadäser av den sorten om jag kan undvika det, så därför kollar jag med förstoringsglas ut vilka bussar som blir bäst. Vi ger oss av klockan tio för att vara där circa 11,30 så att jag kan betala i lugn och ro i ena ändan av sjukhuset för att sen i lika ko-lugnt masa mig till ortopediska avdelningen i rakt motsatta flygeln. Helt perfekt!

När vi, till min pojkes stora förtjusning, sitter på andra bussen; en liten elektriskt driven mini buss som skakar oss fram, tänker jag på hur det var första gången jag kom hit...för snart tjugoett år sen (hjälp!). Jag var nyförälskad och såg Rom med skygglappar. Allt var underbart. Jag njöt av alla vackra gamla byggnader. Colosseum, Forum Romanum, Sankt Peterskyrkan...allt var vackert och ingenting smutsigt...

Frågan är om det var förälskelsen som gjorde att jag inget såg?! Soporna finns ju där. Folk som slänger papper på gatorna och parkerar på övergångställena...fanns de inte eller var de sopade under mattan???

Skärper min blick och studerar min adoptiv stad. Mellan min sons utrop om att jag ska titta på TV:n (har till och med detta mikro-transportsmedel utrustats med reklam TV, usch???!!!) ser jag att Via Veneto, Campo de Fiori ser otroligt städade ut...har man börjat lägga ner mera pengar på gatustädningen eller är det den vackra solen som gör att allt ser otroligt rent ut? Jag hade ju bestämt mig för att Rom är en skit stad med odrägligt folk som smittar alla turister som kommer hit att uppföra sig illa.

Byggnaderna är svarta av års avgasutsläpp och folk går framför bussen (elektriska bussar hörs inte särskilt mycket!) i godan ro. Men så kommer vi över en utav broarna som ligger över Tibern(kommer nog aldrig att lära mig namnen...) och upp tornar Castel Sant 'Angelo sig(som finns under min blog-titel ) och där tar nog min irritation slut. Så himla vackert mot den blåa molnfria himlen! Turister står gapande och tar bilder både på den gamla borgen och på Sankt Peters Kyrkan.

Jag är nog privilegierad i alla fall att bo här. Fast jag drömmer om ett hus på landet utan trafik så är Rom ändock vacker, fascinerande och evig!

Om besöket på barnsjukhuset tar vi en annan dag...måste smälta de två timmarnas väntetid, där, först.