Går på sparlåga...känns tungt och långsamt, men jag vet inte varför...eller kanske vet jag det...
Emellanåt får jag tanken att jag måste göra något mera...träna mera...skriva in mig på meditationskursen...plugga mera...
Jag vet att det är Annika och Nina som fått mig att tänka på detta om förändringar...jag är redo...tror jag...
De har liksom väckt något i mig som bara låg där och pyste...TACK!
Har ju nosat lite på både meditation och lite mera avancerad yoga innan...men rädslan finns där...den där rädslan jag trodde att jag hade fått bort sedan yogan övertygat mig om att min kropp duger och klarar av mycket mer än vad jag någonsin trott...
Rädslan av att ge mig in på saker som jag inte klarar av...kanske dumt och fånigt...kanske typiska hjärnspöken hos någon som tillbringar för mycket tid ensam...
Vad händer om jag upptäcker att det inte är för mig?
Absolut ingenting...ingen kommer ens att märka...
Varför måste jag tänka om och tänka om i det oändliga innan jag bestämmer mig?
Kvinnor tänker för mycket... Det finns ju tom. en bok med den titeln. Och ur tanken kommer just rädslan och funderingarna om man duger som man är. Fast man innerst inne vet att man är urstark som ett lejon! I alla fall ibland.
SvaraRaderaSå. Jag försöker lära mej att inte tänka så mycket. Rensa bort så mycket onödig barlast som möjligt. Andas ut eländet! Det är inte lätt. Jag säger inte det. Men redan att medvetenheten finns där och att lejonet småningom börjar sträcka på sig!
Öppna upp, vännen!
Du är redo!
Bara att du ställer dig själv de här frågorna visar att det är dags tror jag! Och vi har draghjälp av varandra! Och jag håller med Nina, andas ut skiten, tryck inte ner dig själv, men jag känner igen det. Jag tror på dig och att du kan! Kramar
SvaraRadera