torsdag 17 december 2009

Underbara unge!


Väntar på bussar. Fick den oerhört dumma iden att åka till centrum idag, med regn och jul rush... hur dum får jag vara???
Men det ger mig tid att tänka. Tänker på igår kväll. Egentligen en helt vanlig kväll fast den nya yoga-Marikan ser den annorlunda. Som vanligt fick jag pusha på ungarna för att få dem i säng. Och som vanligt busade de under tandborstning och kvälls- kissning. Jag hade ont i huvudet och kände mig extra sur men läste ändå en stund för dem. Stannade i vanlig ordning kvar i minstingens säng och sa som vanligt till honom minst fem gånger att sluta rufsa runt i mitt hår...en vana han har sen han var bebis.
När det blev alldeles tyst viskade min stora pojke något jag inte kunde höra. -Okej, mamma jag säger det när du kommer upp till mig.
När lillebror somnat klättrar jag, smått irriterad, upp till storebrors ovansäng. Åtta år och kan fortfarande inte somna själv. Vi har pratat om det och han säger varje gång;- i morgon, mamma, ska jag somna själv... I morgon tycks aldrig komma.
Han vill bara berätta att han glömt några "järngrejer" i byxfickorna...han vill inte att det hamnar i tvättmaskinen. - inte jag heller min lille skräpsamlar. Var det bara det du ville?
Nej , så klart inte. Han vill att jag kramar in honom i sömnen. Precis som varje kväll.
Först blir jag irriterad...ja, men jag skulle ju...ja, vad skulle jag? Sätta mig framför dumburken som sällan ger mig något av vikt. Fortsätta att hysteriskt plocka undan så här blir fint...för vem? Skriva på min blog? Kan jag kanske göra i morgon...
Luktar på hans ljuvliga kalufs. Han luktar fortfarande barn. Det enda som har börjat lukta vuxen på honom är fötterna men de ligger under täcket så det känner jag inget av. Underbara unge. Varför ska han somna själv? Varför har man alltid så bråttom? När han var bebis ville jag att han skulle växa upp så att jag skulle få sova på natten. Det gör jag ju nu! Om jag stannar hos honom nu vinner jag tid istället för att förlora den. Jag vinner denna tiden då han fortfarande låter mig andas in honom. Han kommer inte att tillåta de sen. Sen när han är lång och finnig och vill alla utom mamma nära sig.
Den här tiden är vår...fortfarande... jag andas in och njuter och han försvinner lugnt in i drömlandet. Underbara unge!

3 kommentarer:

  1. Tack! Men det är inte alltid jag känner mig sån...I morse var jag mer som ett rytande lejon...i går eftermiddag en sur kärring...

    SvaraRadera
  2. Åh va härligt du skriver! Precis så är det ju :) Underbara unge...

    SvaraRadera