Poesi

Min son hade ett poesi att lära in utantill i läxa i helgen. Precis som killen som hjälper honom med läxorna (min pojke har lätt dyslexi!) så hade jag nog också rynkat på näsan för ett tag sen. Lära poesi utantill? Vad är det för medeltids fasoner? Så tänkte jag för ett tag sen.

Jag vet inte om det är min yoga-själ eller kanske bara att jag kommit i andra tanke banor sedan det uppdagats att min svärmor har både Parkinson och Altzheimer.

Jag ser helt enkelt hjärnträningen som precis lika viktig som den kroppsliga träningen. Min svärmor är ett förfall i båda fallen. Hon har aldrig velat röra sig och har alltid ansett sig själv som okapabel att gör något annat med sin hjärna förutom att titta på TV.

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit "tvingad" att lära in poesier som hemläxa. Här i Italien har man alltid haft det som fast läxa många gånger under varje skolår. I Sverige tror jag det tillhör en mycket gammal läroplan.

Jag går in för att vi ska lära oss tillsammans, jag och min store/lille pojke. Jag vill att han ska känna musiken och rytmen. Jag vill att han ska inandas den fullständigt.

Till min häpnad lär han sig den före mig. Min pojke som knappt minns vad han gjort en timme innan. Han är lycklig när han viskar orden som jag knappt kommer ihåg. Det här är kul!

Vi kramar om varandra varma i känslan av att ha gjort ett bra jobb.

Jag känner att jag vill mera. Kanske kan jag ialla fall lära mig de krångliga mantran min lärare använder sig av under yoga-lektionerna. Kanske kan jag lära mig poesier jag aldrig vågat mig på. Jag vill mera!

Mannen påpekar att poesien vi precis jobbat in är religiös...det är mot vår barnuppfostran, menar han. Jag kan inte se att ord om Kärlek, Fred och Ljus skulle göra min son till en fanatiker. Är de inte universella ord?