Han bröt ihop igår när Farfar hämtade honom för att köra till Lukasgården. Han fick prata med mig som satt vid simbassängen och väntade på att lilla pojken skulle komma ut från gymnastiken.
Han hade hållit inne med allt, sa han. Hade gått dit bara för min skulle men nu kunde han inte mera. Han vill absolut inte gå dit mera. Jag försökte prata för honom. Gjorde klart för honom, igen, att han inte måste gå med i Lucia tåget...om det är där skon klämmer. - Nej nej, det är inte det...
Meddetsamma jag kommer hem säger han att han visst ska följa med och sjunga i All Saints Church i morgon, men han vill INTE gå mera på skolan.
Vi pratar om det han och jag. Vi pratar om det vid maten med Pappan men inte blir vi klokare för det. Han säger att han inte vill hålla på och lära sig sådant som han redan kan. (lille man! uppvuxen i Italien och bara 8 år!) Har kanske både jag och lärarna gjort fel som upprepade gånger sagt hur duktig han är på svenska?...trodde det var uppmuntran han behövde...det säger i alla fall hans italienska lärare.
Kanske är han bara trött. Kanske måste vi ha lite lov och lite slappande...
Jag blir urtrött. Allting kändes så flytande. Italienska skolan gick äntligen bra. Han slapp gå och simma och kan koncentrera sig mera på Karaten. Han verkade så glad och kramig igen.
Mattheten sätter sig i mig. Inte ens den underbara yoga-lektionen i morse lyckas ta bort den...den lättar en stund bara.
Och så just nu...mitt i julklappsköpar ångesten och bakandet och festerna...
Eller är det just därför?
Marken rämnar en stund under fötterna...sen intalar jag mig att detta faktiskt inte är så viktigt...precis som mannen sa; det SKA vara en rolig grej annars är det ingen mening med det. Italienska skolan fungerar redan som mycket beska droppar på vår största rebell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar