Jag får svårare och svårare att veta vart jag hör hemma med åren som går...Jag kan längta mig grön på att få åka till Sverige...Skåne rättare sagt!...och sen känns det ju ändå som om jag är en utomjording när jag äntligen är där...
Jag vill göra saker. Veta saker. -Näää, , men sidd ner och ta en kopp kaffe ti´!
- Tack, men jag skulle gärna vilja åka och köpa böcker...ta reda på var det finns någon bra yoga skola här...om det finns...
-Va, yoggar du ente himma? Eller po vår grais matta? (allri e di nöjda di där italienarna!)
Kanske har de rätt, mina föräldrar, kanske borde jag bara sitta där som alla andra och pimpla kaffe och lösa korsord. Njuta av att vara fri bara!?!
Men jag kommer ju ditflängandes från miljonstaden Rom. Där springer man minsann även om man inte har något att springa till...hur varvar man ner från det???
De första dagarna njuter jag som man ska. Jag gör bara det jag måste; klär på mig och barnen, hjälper till med att duka på och av, laga mat. Men sen börjar det krypa i mig. Jag bara måste ha igång adrenalinet. Var vet jag inte då min gamla barndoms by som var så full av liv nu bara rymmer ett 100 tal personer...och kanske inte ens det.
Jag går en promenad. Jag går en till. Min äldste son börjar tycka synd om sin gamla morsa och följer med. Han gillar vindarna och ko- pannkakorna...fast även de har blivit mycket färre med åren.
Trettiofem dagar kvar att springa i affärer där jag egentligen inget köper. Att åka buss med känslan av att aldrig komma fram. Att stå i köer där alla försöker tränga sig förbi...
Trettiofem dagar kvar och sen ska jag andas djupa andetag och sidda ner och dricka kaffe.
Jag LÄNGTAR i alla fall!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar