Jag har glömt lite bort den där galghumorn som jag levde i när jag var ung.
Det inser jag när jag får mig till livs ett gott, bubbligt nästan "kissa på mig"- skratt .
Vi pratar om att vara stel och jag påpekar givetvis att det är yogan som hjälper.
Morsan nekar i vanlig ordning och sträcker upp händerna och visar vilka rörelser hon använder istället.
De är typ...yoga...
Fast jag säger inget.
Vill inte sabba ett magiskt samtal oss tre emellan.
Mor, far och dotter.
När händer det igen liksom.
Mitt i alltihop lyckas hon kasta en känga till farsan.
Om att hon minsann lyckats få bukt med sin kutrygg genom denna lilla gympa, medan han som ingenting gör blir allt krummare.
Då glittrar det till i fars ögon.
Han svarar helt lugnt på bästa brittiska sättet; " Jamen det är bara bra då tar man inte så stor plats i kistan sen!".
Svaret utlöser en serie hypoteser om pizzalådor eller skolådor istället för en dyr kista.
Ja, det är svårt att återge hur förbaskat roligt vi hade och fortsatte att ha med en glasslåda senare på dagen.
Men ni kan kanske tänka er.
Jag kan se den där begravningsentrepenören som tvingas inse att du har en galen klient framför dig som försöker propsa på en låda av papperssort för att den döde ändå inte tar så mycket plats.
Detta och att min köttätande systersons nya flickvän är vegetarian kan jag ha så kul åt länge.
Länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar