lördag 6 december 2014

Bolivia (Blogga varje dag 221)

Livet rusar iväg.
Tio dagar är en droppe i havet.
Helt plötsligt stod hon där ensam i sin lägenhet med bara hans rakvatten doft kvar.
Allt som är vackert tar slut.
Precis som allt som är fult.
Han skulle tillbaka till tjocka böckerna på universitetet.
Hon skulle packa väskorna och bege sig till La Paz, Bolivia.
De lämnade varandra med löfte om att skriva ofta.
Ringa i bland.
Ännu hade ingen av dem mobil telefon.
Den fanns inte ens i tanken.
Så där i Bolivia, där hon reste runt i tre månader med bolivianska kompisen och hennes bulgariska man som var fotograf, lärde hon sig mycket nytt igen.
Om vänskap som ibland vacklar, men kommer igen.
Om att se fattigdom man aldrig sett förr och tänka aldrig aldrig att jag låter så små pojkar putsa mina skor...och sen gör man det i alla fall, för vad ska de annars leva av.
Om att de finns bussresor för rika och det finns bussresor för fattiga.
Om stark tro på sina egna gudar blandad med den katolska påtvingade tron av enkelriktade spanjorer.
Om att tugga coca-blad i silvergruvor för att inte få panik eller känner sig hungrig.
Om hur svårt det kan vara nå varandra när man får stå i kö till telefonen.
Om att de allra vackraste karnevalerna görs av de bolivianska indianerna.
Men det där är egentligen en helt annan historia som hon kanske berättar sen.
Nu handlar det om deras historia som fick sig en knäcka av något som hände i La Paz.
Kanske för att hon inte fick tag i honom...hon visste inte att han blev blindtarmsopererad och att italienska föräldrar praktiskt taget bygger bo på sjukhuset, bara att ingen svarade.
Möjligen för att hon var en osäker person som lät sig dras med av vinden och som sagt löste saker och tig med att dricka...helst utan att äta...
Eller så bara för att det skulle vara så.
Ni får bara tänka er hur hon sög in allt.
Och allt stannade i hennes hjärta.
Färger, musik, dofter, känslor...
Allt.
I tre månader.

Bilder lånade från google images...hennes egna, många, ligger alla på flickrummet i Skåne.



Barnen...så vackra!!!...

3 kommentarer:

  1. Marika, jag älskar den här berättelsen, på flera plan. Och plötsligt visar du delar av dig själv som man bara anat tidigare. Kram min vän!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika! Du peppar mig vidare. Kram på det!

      Radera
  2. Läser ikapp och jag älskar också din berättelse. Kram

    SvaraRadera