Allting har en ände. (Blogga varje dag 213)

Så även en semester. 

Den var ju inte riktigt slut. 

Hon och väninnorna skulle vidare.

Till Ungern. 

En vecka kvar på inter rail-månaden hade de.

Han skulle tillbaka till Italien. 

Vännen måste tillbaka till jobbet. 

En sjuk morfar väntade honom.

Aningen avundsjuka kompisar kastade ut frågan om han skulle kunna tänka sig att åka till Sverige. 

Ett rappt NEJ!, blev svaret.

Hon skulle senare lära sig att det alltid alltid blir ett rungande nej. 

Att man sen ska låta det hela ligga där och gro. 

Att han är en man som måste landa ordentligt i förslaget/frågan först.

Att han sen kommer lite smygande och säger; du...det där du sa...det var kanske inte så fel ändå...

Fast där och då kändes det som en örfil. 

Det skulle komma många flera sådana innan hon lärde sig hur denne "underlige" man fungerar. 

Så kom han med en fråga; vill du följa med mig till Rom? Istället för Ungern? Det finns ett helt baksäte till dig i bilen. 

Lite funderade hon väl. 

Väldigt lite dock. 

Hjärtat skrek; JA!

Så klart har det aldrig skrikit.

De där käcka kompisarna blev lite ställda och pytta och shockade...ska du verkligen alltså, bara släppa allt och åka hem med en vilt främmande människa...ända till Italien??? Alltså???

Visst hade de väl lite rätt. 

En utav tjejerna levde i ett trist förhållande där killen i princip knappt sa något då hon ringde honom och på frågan om han saknade henne blev svaret nej.

 Den andra hade ett oerhört öppet förhållande som tillät dem båda att göra ungefär vad som föll dem in...fast hur det kan kallas kärlek det är svårt att förstå. 

Tredje tjejen, mammas flicka, kramade sin vän till hennes stora förvåning.

"Klart du ska åka!"

"Ha det så bra!"  

Ja, så den där grekiske restaurang vännens förmodan om hennes avoghet mot den italienske mannen med de stora bruna ögonen kom på skam. 

Inför sista veckan i juli 1989 kastade hon sin ryggsäck i italienarnas bil och de drog mot Italien.