När läxorna dundrar...

                                                                                              Blogga varje dag 62

och det på ett helt abrupt sätt får mig att förstå att jag i hela denna karusell glömmer bort någon.

Då tar jag hund, söner och mig själv till närmsta park.

Efter att det fått hunden att jaga en kotte i racerfart sätter sig sönerna ner helt sonika i skuggan på gräset och ber mig om en förklaring på hur man blåser i grässtrå.

Jag gör det.

Instruerar.

Förklarar.

Har vansinnigt kul.

Minns hur det var.

Det jag gjorde mina somrar i stället för att ägna mig åt läxor.

Man spänner grästrået...det där perfekta...mellan tumme och tumme. 

Så att det blir ett sorts stämband.

Sen gör man en resonanslåda av händerna.

Därefter blåser man. 

Minstingen kommer fram till, efter att ha försökt länge, att han är så mycket bättre på att vissla.

Det är inte jag och storebror.

Däremot hajar vi hur stråblåsning fungerar.

Kanske är det inte precis det den italienska skolan vill ha.

Men vi har kul.

Musik, teknik och glädje har vi fått in så det tjongar om det.

Och så lite natur på det.

Vad kan man mera önska.