Mutter

Sitter där med gapande mun en stund och kan inte tro att det är sant det hon säger.

Hon inte bara åkte till havet. Hon badade med.

Samma människa som absolut inte ville hänga med, på några villkor, varken till simbassängen eller havet då jag var i Sverige, har nu alltså badat inte en men två gånger.

Vet att jag inte ska men en sur bitter, kommentar hoppar som en groda ut ur min mun; jaha, men du sa ju att du inte badade...

-Nä men, det var ju så varmt i luften...sedan ni åkt.

Det där igen. Som tar mig. Är det mig hon är arg på?

Fula fula tankar om att jag inte någonsin var ett önskat barn dyker upp.

Bortskämda elakheter om att vi, på något vis, alltid kommer tillbaka till den där frågan jag ställde en gång för länge sen, men som fick nekande svar, har ändå satt sig på tvären i mig.

Den där undran om att jag kanske var ett misstag.

Att jag är den där idiandottern med namnet; spruckna kondomen eller nåt...

Det blev ju hastbröllop och jag fanns där redan med under sextiotals- brudklänningen. Ett tremånaders påbörjat liv. Hos två tjugoåringar som egentligen hade andra drömmar...

Sen tror jag att denna ilskan egentligen är riktad mot henne själv egentligen. Mot sin egen kvinnlighet.

Mot det hon inte lyckats göra.

Känner igen den. Visst har jag varit superelak själv mot någon i min närhet här i Italien. Tigit ihjäl ett försök till relation...

Kan detta med andra ord vara smittsamt?

Vet inte riktigt...men visst kändes det alltid som jag och min syster var besvärliga.

Min bror snäll.

Min mamma växte upp i en stor familj. Sju barn var de. Hon var INTE favoriten....

Förmodligen tänker jag dumt nu. Ska nog ta upp detta med min psykolog...till hösten.

Under tiden bara tänker jag att; vad tusan hade det kostat att följa med? Bara vara? 

Sitta där med min far och min bror. 

Lite som skeppsbrutna...

och titta på barnen som lekte i det isande vattnet.