Fånga känslor

Det finns saker som man inte kan fånga på bild.

Värsta systemkameran kan inte beskriva det som finns i luften.

Känslorna kan man inte återkalla.

En speciell upplevelse kan man visst ta kort på.

Sen när man går tillbaka och tittar på det så minns man. Kan sjunka in i den där känslan igen.

Fast det går inte riktigt att framkalla för andra.

Det jag känner är bara mitt.

Stunder som är svåra att plåta är ju de man är direkt inblandad i.

Kanske om man hade en proffsfotograf som hela tiden finns med...hela tiden på hugget

Nej, det är nog inte möjligt...

Beskriva med det skrivna ordet. Det blir bäst. Fast inte helt.

Det finns stunder som är så vackra och därför så svåra att beskriva.

 

Som när allt står stilla när vi kramar om varandra igen. Hon ser in i mina bruna och jag i hennes gröna. Jag lovar och svär att allt runtomkring oss håller andan. Människor stannar upp. Slutar äta. Vinden pausar också ett tag när vi stämmer av varandra. Våra provresultat är bra. Vi lever och allt är bra.

Vi gick igenom samma sjukdom. Fast med tre års mellanrum. Hennes "friskförklaring" når hon nästa år. Jag har fyra år kvar. Allt är bra. En tysk tjej vid hennes bord skrattar till lite nervöst. Sen rör allt och alla på sig igen.

 

Eller som när han som också varit sjuk kommer fram och tar min hand. På mitt okej svarar han med att krama min hand. Säga att man "måste bli jäkligt arg så blir man av med skiten". Solen bara strålar lite extra då.

 

Väldigt lite av det jag känner när jag sitter där på stranden, på min yogamatta, ensam...eller nästan ensam kan jag beskriva.

Fast jag tänker försöka.

Kanske i morgon.