Inte idag...kanske i morgon

Ibland blir jag bara så less på mig själv.

Har tagit två tjurar vid hornen denna vecka och båda vände allt mot mig.

Alltså är det jag som inte fungerar...eller?

Jag surar säger de som slinker i väg som skållade råttor.

Jag kan inte styra min son säger hon som berättat, utan att se mig i ögonen, att min son frågat om hennes löstupe'er är riktigt hår. Hon understryker att hela hennes hår är minsann riktigt samt att min son kallat hennes son lögnhals...

Det är inte de andra som sticker i väg. De har all anledning. Jag har ingen anledning att sura. Ingen anledning alls. Inte ens när jag står där med långt ansikte och de bara går.

Det är inte kärringen med lössvans och lösknut som ljuger. Det är min son.

Och kanske har jag pratat bredvid mun. Så jävla idiot som jag är.

Jag kan inte, fixar inte detta. När allt bara vänds mot mig. 

Fattar inte varför jag ska ställas till svars för saker som min son kanske sagt. 

Fattar inte varför allt helt plötsligt blir svart.

Då tänker jag dumheter.

När jag gick på cellgift klappade folk mig på axeln. Tyckte "synd" om mig. Men aldrig att jag fick gå före i kön till kvartssamtalen som föräldrar helt godtyckligt gör upp själva. Aldrig heller fick jag gå före för att jag hade två barn i olika klasser med samtal samma kväll. 

En utav tjurarna jag slogs mot susar alltid in med mannen på släp före alla andra. 

Hon är minsann klassrepresentant. Så det så.

Denna gång har hon låtit en tvåbarns mamma gå före. Det är bara aldrig jag.

Nej, jag vet detta är fånigt och fel och avundsjukt värre. Men jag är ledsen idag. Tårarna sprutar.

Det är så klart mitt fel. Jag kan inte hantera detta. Inte idag.

Jag vet så väl att jag borde stå över sådant.

Bara inte idag.