Ledsen fast glad

Inspirerad av Thich Nhat Hanhs bok om Mindfulness i vardagen försöker jag mig på med övningarna han föreslagit.

"Se på ditt barn och småle. Bara se på honom." 

Så enkelt. Så mänskligt.

Varför tror man att man inte har tid?

När jag gick på förskollärarlinjen sattes tid till att observera...inget snack om saken...bara observera.

Vi fick tid till de. Måste någon ge en tid?

Jag ser på mitt barn. Utan att döma. Utan att se vad han gör. Bara se honom. En lång stund. Helt underbart. Jag tittar inte en enda gång på klockan. Bara ser. 

Det känns inte alls som jag slösar min tid. Efteråt känner jag mig bara glad.

Senare ger jag mig på känslo-övningarna. Se sina känslor utan att göra något. Bara se.

Så jag tittar på min "ledsen klump". Den finns där. Guppar runt där inne. Jag vet vad den innehåller; min farmor, min stora pojkes oroliga skolgång och minstingens klass byte. 

Men jag bara ser på den. Jag vet att den finns. All min ledsamhet ligger i den. Om jag bara ser på den, erkänner att den finns då rinner inte tårarna. Det är när jag börjar rota i den som de kommer. 

Det gör jag inte. Bara ser den. "Ledsen klumpen" får finnas där. Så länge den behövs...för det gör den väl?!?...behövs...

Jag ser på den och känner att jag utanför den är glad.

Det finns glad saker också.

Livet är vackert.

Jag är vacker.

När jag suttit en stund och bara känt är allt glatt.

Det fungerar!