Jag åker dit klädd i mitt bästa lugn.
För säkerhets skull har jag tagit på mig gamla favoritkläderna också.
Bilen lämnar jag hemma för att vara helt fri.
Kommer dit en kvart innan.
Ger mig själv två minuters promenad till och från övergångsstället.
En sorts dekompression.
Tankarna susar:
"Det är inte bara de som kan välja eller inte.
Jag med. "
Ringer på.
En man svarar.
Jag är väntad.
Där inne blir jag hänvisad till en soffa/gammal järnsäng i ett luftigt rum fyllt av stora fönster.
Blir glatt överraskad av allt ljuset.
Behöver inte vänta länge.
Glada rösten kommer snart.
Känslan som tagit mig på bästa ställena får mig i sitt våld igen.
Hemma!
Får omedelbart komplimanger för mitt färgglada klädval.
Det känns också hemma.
En kopp kaffe slinker ner medan vi lär känna varandra lite bättre.
Vi talar en lång stund.
Förklarar våra ideer.
Min bakgrund.
Sen visar glada rösten mig runt.
Presenterar mig.
Öppnar och stänger dörrar.
Det är jaha och just det hela tiden.
Tillbaka igen i ljusa rummet avslutar glada rösten med att jag får tanketid.
Hon låter mig förstå flera gånger att jag är den hon söker.
Samtidigt förstår hon är detta är livsförändrande för mig och min familj.
Det är jag som ska tänka på saken.
Om jag vill eller inte.
Smått överrumplad går jag därifrån.
Rädslan jag, trots allt, har förstod hon.
Läste den utan att jag behövde säga något.
All tid jag ägnat åt mina ungar och hund kan försvinna.
Det är svindlande.
Fast jag får ju kompensation.
Hur mycket vet jag ej.
Därför får vi se.
Jag tänker tjugofyra timmar.
Sen vill hon träffa mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar