tisdag 8 september 2015

Skogen och jag

Det finns inte så mycket skog i Skåne var det någon som sa. 
Kanske beror det på vad man jämför med. 
Jag önskade skogspromenader. 
Jag fick skogspromenader. 
Underbara promenader i den faktiskt ibland väldigt glesa skogen. 
I Skånes hjärta. 
Blöta promenader i  mera söderöver belägna skogar. 
Jag gick där och tänkte, pratade eller bara njöt. 
Tänkte att det är förunderligt att man kan bli sjuk här. 
I den här luften där man är född och uppvuxen. 
Bland träden. 
Men han som gick där framme i skogen i mitten av Skåne han kämpar mot cancer
precis som folk gör i Rom...eller för den delen även på andra ställen i världen...


Sen svischade jag hem till min miljonstad där mannen och hunden otåligt väntade. 
Kan ni tänka er att det finns skog i Rom också. 
I vackraste villa Ada. 



Ja, faktiskt. 
Så är det.

4 kommentarer:

  1. Och du har båda världarna! Den där skitcancern alltså, helt onödig och ledsam. Hoppas det går bra <3 Kram!

    SvaraRadera
  2. Mer skog än just här i kvarteren. ;-) Skogen är livet skulle jag säga! Träd i alla dess former gör underverk!
    Och cancer, detta gissel. Undrar om det finns någon av oss som inte känner någon som haft eller kommer att få. Jag säger som loggan på min tygkasse - fuck cancer!
    Stor kram

    SvaraRadera
  3. Skogen är själva lungan för mig, friden och rymden. Utan träd skulle jag inte överleva :) Härligt att se dina skogar. Och cancer, vad ska man säga - en skitsjukdom! kram

    SvaraRadera
  4. Tur att skogen finns! Kram

    SvaraRadera