söndag 15 februari 2015

Den frustrerade/fromme mannen.

I min serie av intressanta människor har jag idag kommit fram till en mycket frustrerad man. 
Det är inte min man, nej rakt inte alls!
Tyvärr bor han precis ovanpå oss. 
Ja, vår fina lägenhet med trädgård har ju tyvärr folk som bor ovanpå.
Om man vill ha fristående villa måste man söka sig utanför Rom och det ville inte barnen på något vis i världen.
Alltså finns det fyra våningar till över oss.

Den här typen/knasen/galningen bor med sin mamma.
Av vilken anledning vet jag inte men vissa drag kan jag väl säga att jag känner igen från mycket nära håll.
Någon som bor mestadels hemma hos min sin mor har jag lite på avstånd men ändå nära.
Därför förvånar det inte mig ett dugg när jag upptäcker att även denne man bor med mammsingen.
Trots att han är på väg mot femtio strecket precis som jag...fast jag är nog närmast, tror jag...
Han har redan gjort sig till känna pö om pö.
Först skrev han, på skylten min man satt upp när vi körde igång renoveringen här, ett ilsket icke signerat meddelande om att vi störde.
Vi låtsades som ingenting då någon annan skrivit ett fint "Benvenuti!"= "Välkomna" på samma papper.
Sen ringde han på en utav juldagarna för att be våra hantverkare hålla tyst för han ville sova.
Det gjorde ingen inverkan på honom att hantverkaren konstaterade att han då minsann såg ut att sova med kläderna på då de börjat hamra klockan 8,30 precis som överenskommet och frustrerade mannen presenterade sig redan klockan 8,35. Fullt på klädd!
Hantverkaren avslutade med att han också gärna hade velat sova.

Sen har det bara rullat på med dumheter.
Administratören besökte hantverkar- teamet när min man också var där en dag och blev guidad just av min man praktiskt taget med ett grepp om jackslaget.
Bara för att visa honom att allt som gjordes var helt legalt och rakt emot det "någon" klagat på.
Sen var vår vän/arbetsledare uppe och kollade ett golv som sägs ha blivit förstört av hantverkarnas framfart härunder, vilket är högst otroligt då vi snabbt upptäckt att det inte går att lägga elledningar för att sätta upp lampor i taket ens en gång då allt är i armerad cement.
Vår vän plockade ner skruttet fullt av nervösa ryckningar samt klappade hans hund.
Han, eller kanske hans morsa, har en svart labrador.
En labrador som bestämmer var skåpet ska stå, sa vår vän.

Vi hann bara vara här så där en tio dagar innan tokfan gjorde sig till känna.
Eller rättare sagt tror jag att det är han.
Jag har fortfarande inte förstått vem han, fysiskt sätt, är.
Mamman kom och hälsade på då jag nyss fått tillbaka min vovve.
Hon fick komma in och titta på köket och var hur trevlig som helst.
Wish morrade järnet mot labradoren.
Varje gång han går in i hissen som tyvärr finns utanför vår dörr kör han sitt djupaste, farligaste grrrr-ande.
Han tycker INTE om sin nya granne helt enkelt.
Rent så där kemiskt bara.
Och det kan jag ju inget säga om.

Men hur kan jag då veta att det är galningen med nervösa ryckningar som är den som häromdagen klagade på att vår hund skällt sedan dagen innan och dessutom fått administratören att tro att det handlade om skällande "hela natten"????
Ja, säker kan jag ju inte vara.
Men det var någon som skrek, då hunden skällde förra söndagen då jag hade stängt in honom för att låta mannen och sonen jobba fria i trädgården, alldeles ovanför oss.
"Basta"!

Helt hundra kan jag ju inte vara...
Inte hellre vet jag om det är som min man säger att typen är en utav de där många som går i kyrkan bara för att kunna slå sig för bröstet och säga att han är troende och from...fast det är rakt tvärtom...
Nej, jag vet ingenting.
Men förbaskat intressant, det är det.
Alla likheterna med någon som  jag, som sagt känner väldigt väl, och som avskyr världen.
Någon som piskar upp allt och skapar otrevlig stämning överlag.
Någon som har ett ont öga till nytillkomna och därmed störande moment.
Någon som vill ha allt precis som det alltid varit.

Tusan om detta inte är intressant så att jag nästan får lust att göra som väninnorna föreslog.
Dvs gå upp med en kaka eller någon annan godsak och låtsas som om jag tycker att de är världens trevligaste människor.
Fast jag vet att jag skulle låta falsk och kakan skulle hamna på tvären precis som den dra-åt helvete-kakan den är.
Nej, det skulle nog inte funka alls...är jag rädd...

Fast jag kommer att fortsätta att följa det här fallet, precis som den tunga damen...när jag nu lyckas komma tillbaka till yoga-lektionerna igen...
Frustrerade mannen har jag ju helt nära.

Ja, jag kommer att  hålla er updated, helt enkelt!
Om ni vill det eller ej!



8 kommentarer:

  1. Hahaha, ja det finns ju bitterfittor och så finns det riktiga surkukar. Ursäkta språket men jag tyckte det verkar passa på honom.

    Önskar dig en härlig dag!

    You Rock!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst finns det surkukar! Har aldrig förtstått varför kvinnor ska ha ensamrätt på fula skällsord...Önskar dig en härlig dag med Cecilia!

      Radera
  2. Meen vilken underbar tanke att gå upp med kaka till honom. DET tycker jag du ska göra trots att det säkert kostar på :) Jag följer med stort intresse fortsättningen och du har sådan skön inställning till det hela . Trots att jag misstänker att du sliter ditt hår mellan varven : ) Kraaam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag sliter mitt hår mest hela tiden, Marica.
      Bloggen fungerar som en sorts ventil och gör att jag liksom inte kan slita alls på en stund ;) Kram tillbaka!

      Radera
  3. Underbart roligt att läsa om! Misstänker dock att det inte är lika underhållande i verkligheten ;-) Hur som helst är det fantastiskt att läsa dina personporträtt av diverse personer. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta! Du har alldeles rätt. Jag gillar att beskriva dem fast inte tycker jag om dem inte.
      Kram

      Radera
  4. Tänkte precis som Marica, en underbar tanke att gå upp med en kaka. Mitt mantra i de här lägena är "kill them with kindens" :) Kram och håll ut!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja...kanske...vi får se! Kram

      Radera