fredag 3 oktober 2014

Ilsk av sövningmedel.(Blogga varje dag 156)

Det gick bra. 
Jag satt bara och väntade från klockan 8 till klockan 14.
En gång tittade en läkare in för att förhöra sig om min hälsa. 
En annan gång kom hjärtläkaren, som bröt på spanska och var petig som få, in. 
Hon fick mig att berätta saker som jag knappt kom ihåg.
Som t e x skyhöga pulsen det där förfärliga året då stora pojken började skolan. 
Fast mest bara väntade jag. 
Tur att väninnorna dök upp. 
De pratade mig glad. 
Det hjälpte mannen också som inte är så bra på att dölja hur orolig han är. 
Därför blev tiden inte så lång. 

Efteråt blev det desto värre. 
Halv tre var jag redan på rummet igen.
Fast sur och tvär. 
Jag har aldrig någonsin lust att bli väckt igen. 
Den här gången kom en sorts oro över mig. 
Kunde inte finna rätt liggställning. 
Ögonen som bara vill slutas kämpade jag emot. 
Mannen som vet sa bara något om att jag var i "sövningsmodaliteten" sen plockade han upp sin bok och började läsa. 
Jag slumrade till igen för att bli väckt av ett pling i telefonen. 
Kompisarna ville veta. 
Undrade om de skulle hämta sonen i skolan och ta honom till Kung Fu.
Men det gjorde mannen. 
Ingen mening med att sitta och titta på ett surkart som nu hade börjat undra var det där j...vla teet hon blivit lovad tagit vägen.
Det kom, teet och kexen, fast inte förrän fem. 
Jag ville bara hem. 
Kunde inte koncentrera mig varken på läsning eller dumma spel på mobilen. 
TV:n kom jag inte till att tända och hade dessutom ingen lust alls att se på onödiga program.
Ingen som helst lust alls...
Strax efter sex var det äntligen slut på dropp tortyren och jag kunde få strutta iväg till toa. 
Så fort sköterskan var utom synhåll drog jag på mig kläderna.
Fast när jag snörde på mig skorna insåg jag ju att jag inte bara kunde dra iväg som i en Tarantino film, ryckandes ut nålen så att blodet sprutade. 
Jag fick snällt vänta. 
Fast jag ringde på skjuksystern igen.
Hon kom strax att avsky mig. 
Nej, jag kan inte få nålen borttagen förrän läkaren skrivit på. 
Vilken läkare?
Min? 
Han som opererade?
Undertiden började mannen bli orolig. 
Han och minstingen satt utanför i bilen. 
Jag ringde min gynekolog som lät förfärad när han sa att han var på väg upp.
Sen...sen när jag blivit påhälsad av honom och han glatt sagt att han inte behövde fråga hur jag mådde för det såg han ju, där jag traskar runt som ett lejon i bur, ja, då  bara kände han lite på min mage. 
Skrev på pappret. 
Sen väntade jag IGEN. 
Tiden bara gick och gick. 
Återigen tryckte jag på knappen. 
Hallå där!
Jag VILL  faktiskt hem NU!
Då äntligen kom det någon kapabel att dra ut äckliga nålen och sätta på mig ett plåster.
Att det kunde ta sån tid.
Väl hemma kunde jag bara få i mig lite ris. 
Basmati, favvo riset.
Sen somnade jag i princip. 
I ett virrvarr av barn som gärna skulle vilja ha extra kramar och en liten hund som inte hade något alls emot att leka lite med boll.
Fast ilskan...den höll på att lägga sig...med mig. 
Äntligen!


Pluspoäng för denna tjusiga/dyra klinik då de i entre'n har placerat denna fina kvinna med riktig rumpa.

1 kommentar:

  1. Åh, skönt att det är över nu! Varm kram på det!

    SvaraRadera