Igen.
Alltid alltid är det söndag...
eller?
Mannen undrar om jag är arg.
Jag svarar att det inte är så...fast sen fattar jag ju att han har rätt.
Irritationen över att vi bara måste genomlida den obligatoriska middagen med svärfar känns mer än vad den borde.
- Jag förstår inte att du som säger att man ska tänka positivt, när det handlar om min pappa bara ser svart. Det är mannen som talar igen när jag suckar och inte alls vill ha farfar som läxhjlälp denna vecka.
Tycker inte alls att det är upp till en farfar hur barnen lyckas i skolan.
Den där stressen han förmedlar genom att vilja att barnbarnen blir bäst i klassen precis som han var.
En sorts prispalls -genier som inte kan koka ens ett ägg.
Precis som han.
Så som jag inte vill att de ska bli.
Ja, varför kan jag inte slappna av och låta saker och ting vara när det handlar om just min svärfar?
En bra fråga.
Kanske har jag valt att tycka att allt som egentligen är fel är invasionen han utgör i mitt liv.
Sorgen över att vissa saker aldrig någonsin kommer att bli som jag skulle vilja.
Min svärfars fel!
Att vädret varit mer än lovligt dåligt denna sommar.
Mina barns farfar har säkert orsakat detta med sin väder fixering.
Alla gånger!
Så stannar jag upp.
Tänker till.
Kanske är det här precis samma sak som alla rasister gör...
Bestämmer att det är vissa grupper eller personer som är problemet.
Jag tänker på de som publicerar videor där zigenare, rumäner, afrikaner och andra "utbölingar" utför allehanda brott.
Som om vi inte alla gör det.
Som om vi aldrig utför brott, vi icke-zigenare, rumäner eller afrikaner.
Som om både svenskar och italienare är fläckfria.
Som om jag vore fläckfri...
Jag.
Just jag.
Som varken är italienare eller svensk...
Ett mellanting.
Var finns jag i allt det här?
Det som gör mig så ont med att läsa på FB att människor jag tycker om höjer pseudonym-nazi-partier till skyarna kanske är rena rama löjan.
Bara små trams utlåtande av missnöjes klubbarna i både Italien och i Sverige.
Ja, för det låter precis likadant på båda ställena...tyvärr.
Kanske ska jag ta det hela lite lättare...
För jag är kanske rent av redo att skicka min egen svärfar till gasduschen utan att blinka.
Ringer mina föräldrar som jag ju även skulle kunna bunta ihop med svärfar i vissa lägen.
Min far berättar att invånarna i deras grannsamhälle gått upp till kamp och försvarat utländska affärsinnehavare mot stenkastande svenska ligister.
Då blir jag glad.
Fast jag tänker att jag möjligen kan lägga av med stenkastningen av svärfar nu.
Även om han kanske inte uppför sig enligt regelboken så har jag ju inte rätt att döma...eller?
VI dömer alla ibland. Det hör nästan livet till. Men skillnaden numera är att vi kanske är mer medvetna om det. En medvetenhet som utvecklats genom yogan (åtminstone för mig).
SvaraRaderaJag var själv väldigt snabb att döma förr. Jag tänker i det här fallet på att jag skrev mycket om det. Idag fortsätter jag naturligtvis att döma (och skriver om det ibland också). Jag dömer ut fåfänga, alltför många selfies på Instagram, smygrasism, oärlighet. You name it! Är nära att skriva om det också... men så tänker jag till. Jag väntar en stund och sedan svalnar ilskan/irritationen. Plötsligt känns det så dumt att skriva om det. Som att det räcker med att ha låtit tankarna attackera det jag stör mig på. Eller så skriver jag av mig på ett papper jag kastar efteråt (även om det var tänkt som mall till ett blogginlägg).
Detta beror förstår även på vilket stämningsläge jag är i. Mår jag dåligt är jag mer benägen att döma.
Så ja, jag tycker nog att vi får lov att fortsätta döma utan att gå omkring med dåligt samvete. Man kan ju döma på olika sätt. En liten irriterad tanke behöver inte utvecklas till hat.
Kram på dig!
Carina tar orden ur min mun här ovan.
SvaraRaderaKram och hoppas du hittar dej själv i allt det du skriver om, din väg - ditt sätt - och dina tankar!