Livets färg

                                                                                                Blogga varje dag 59

Det dyker upp en massa tester på FB ideligen.

Några testar jag mig på för att jag inte har något bättre för mig.

Tar dem med en nypa salt. Bara på skoj.

Vissa är roliga.

Andra tröttnar jag på vid första frågorna.

En del utvisar konstigheter om mig som jag aldrig någonsin ens skulle drömma om.

Det dyker upp en genom en blog vän. 

Man ska få veta färgen på sin aura. 

Lovely!

Den kastar jag mig över helt hundra på att den ska utvisa min gamla vanliga färg; lila.

Tji får jag.

Det är grönt som är min färg. Livsglädje och kärlek till allt som är levande. Jag tycker om att vistas ute.

Yes!

Kunde inte vara mera rätt.

Tror inte att det här är lag. Men ändå. Jag är glatt överraskad.

Jag har tänkt mycket det senaste dagarna på det där med min livsglädje.

Någon som varit sjuk, som jag, skriver att hon lever med den ständiga rädslan att bli sjuk igen.

Det gör inte jag. Övertygad som jag är att det var en engångs företeelse tror jag att jag kommer att leva länge länge...minst hundra år.

Fast det är klart när hostan varar länge börjar jag fundera...

När något inte stämmer blir man så där melankolisk och inåtvänd...

Fast längst där inne vet jag att den där bubblande glädjen jag bär på och som ju så klart vacklar en stund i bland är starkare än något annat.

Den fick mig att kämpa som ett djur.

Den fick mig att hålla fast vid allt jag älskar och återuppta sådant som jag tappat på vägen.

Så visst är det fantastiskt kul att min aura blev grön.

Hjärtchakrats färg.

Gräsets färg.

Och vet ni vad?

Min mans favoritfärg är grön.