Långsamt går det upp...

                                                                                         Blogga varje dag 40

att jag faktiskt bestämt att vi inte ska åka till Sverige i sommar.

Vi har ju lilla hunden.

Inte drar man ifrån den så där i första taget.

Inte när han är så liten.

Fast det är klart att det börjar kännas lite nu.

Det där som alltid brukar vara en så delad känsla.

Både nej och ja, liksom.

I  år ska vi alltså inte åka.

Det är inte första gången.

När minstingen föddes stannade vi här.

Mina föräldrar och systerson kom ner.

Bara en vecka. 

Alltid bara en vecka.

Intalar mig själv att det är okej. 

Att jag överlever alldeles säkert ändå.

Ändå kommer den där sorg-känslan över mig. 

Inget promenerande i skogen.

Inget besökande av släkt och vänner.

Det iskalla havet.

Tystnaden.

I ett stort yoga uppehåll...ja, jag kan inte då hostan hotar med att kasta ut mina lungor...får jag sådana trista tankar.

När man tror att man inte ska får se folk igen.

Så är det ju inte.

Och varför ska bara jag...

Bryr sig ingen annan?

Det är sömnbristen som gör mig låg.

Försöker ta igen lite sömn efter maten.

Sittande med kuddar som stöd, för jag tänker att jag inte ska få anfall då.

Men det får jag ju.

Kanske försvann jag i tjugo minuter. 

Sen bröt helvetet loss.

Nästa gång ska jag meditera.

Kanske fungerar det bättre.

Så ringer mäklaren.

Han ska komma och titta på vår lägenhet i morgon.

Vi har gjort ett anbud på fina trädgårds-lägenheten.

Jädrans, då måste jag ju dammsuga.

Nämen, det blir nog bra att vi stannar här i sommar.

Alldeles säkert.