Invasion av sånt man önskar...

                                                                                           Blogga varje dag 35

Vi var ju på stranden för första gången med valpen i måndags. 

Det var helgdag här och mannen höll på att dyka på sig.

Så det var bara att dra iväg.

Medan mannen gjorde sig klar på dykarklubben bredvid intog vi stranden. 

Efter en liten stund kom det katamaran-folk dragandes.

Sen kom det fler.

Och fler.

Sonen satt med öppen mun och vi räknade till fyrtio stycken. 

Nästan hela allmänna stranden lus-full.
Det var häftigt och lite skrämmande på en och samma gång.
Vi var tvungna att flytta på oss tillsammans med en annan kvinna som väntade på sin dykande man.
Vi satt där medan valparna, både mänskliga och icke,  grävde filten full med sand.
Diskuterade segel, färger, hur tusan man sitter på en katamaran.
Sonen är djupt biten.
Det är som om detta bara händer för att det är i hans önskningar just nu.
Högst på listan.
Segelskola ska det vara.

Barnen badar.
Jag promenerar...alldeles för kallt i vattnet för mig...hunden håller med...vågorna är dessutom livsfarliga, tycker han.

Jag tänker vidare på det där med önskningar.
Att de förr eller senare införlivas.
Tecknen finns.
Ibland invaderar de oss så att vi inte kan missa dem.

                         

Dykarklubben är så fullbokad att de måste hala ner och hala upp två gummibåtar.

Det känns som om det är helt okej att mannen hittat hit.

Vem vet om det inte dyker upp en massa indikationer för mig med...