Sträva efter att bli mera yogisk

                                                                                      Blogga varje dag 11

Det är inte så lätt det där med att låta allt flyta över en.

Strunta i de där små detaljerna som gör en så arg och irriterad.

Vara oberörd.

Släppa taget.

Fri.

Vackra teater upplevelsen kan lätt bli ett enda besvär.

Allt beror på hur man låter saker ta över.

Man kan bli ursinnig på att vi aldrig kommer iväg.

Vi har blivit tillsagda att vara där vid en viss tid.

Bussar och tunnelbanor tillåter inte att vi står där och fotograferar de redan färdigklädda barnen eller pratar dumheter.

Kaffe pausen på väg var välan heller inte alldeles nödvändig.

Naturligtvis börjar hela föreställningen senare än den skulle...en halvtimme liksom.

Ingen tar hänsyn till att jag har lämnat valpen ensam igen.

Föreställningen är bra. Kul. Vacker. Min unge ser ut att trivas med.

Sen ska vi ut därifrån. Sent. Stopp i trappan. 

Vi har blivit tillsagda att vänta tills alla barn kommit ut.

När jag äntligen är ute på gatan och har tappat bort mina medmammor står min sons klass där alldeles villrådig. Herreje...! De vet inte var de är, de där lärarna. 

Susar förbi på väg till närmaste buss. Här finns ingen tid att förlora.

Klassen har hyrbuss som väntar och på något vis kommer de väl dit i alla fall.

Påminner mig själv om andningen. Lugnet. 

Men det där nervösa tänket är igång; tänk om skruttet ätit på sladdar, kommit över balkongräcket, tagit sig in någonstans där han kan skada sig. Död och blod och ätter värre.

Får förklara för dumma mig själv att Wish minsann är alldeles ensam med alla sladdarna även då vi sover. Tiden är betydligt längre då. Massor av tid att hitta på dumheter roligheter för en liten hund.

Sitter äntligen på andra bussen. Kämpar med att tänka att solen strålar istället för; vad i hela världen valde jag skor och strumpor istället för sandaler i morse för då???

Trafiken är galen. Nerlusad av bilar. En människa i varje bil. 

Så står vi still ett tag mitt i trafiken. En buss har gått sönder mitt i liksom. Bärgningen är där men det tar sin lilla tid. 

Turen är med mig mitt i alla svetten. Busschauffören på min buss är av sportiga sorten och bryter sig loss med en snitsig omkörning som får bil-lusarna att tappa andan. Sen är det full fräs. Han surfar på gröna vågen på den stora gatan som leder hem till mitt. Jag vill nästan gå fram och pussa honom.

Men det gör jag inte.

Tänker bara att jag MÅSTE öva mig mera på att låta allt bli som det blir.

Det blir ju bra ändå.

Ingenting har hänt hemma mer än att min glömda tröja har fungerat som valp-leksak.

Samt något som ser misstänkt ut som en före detta pappersnäsduk.

Tar en bild när vi svischar förbi...