tisdag 1 april 2014

Vända pannkakan

Ja, så känns det ju när man har med barn att göra.
Läser en del om det där...förutom att jag då redan har en del års erfarenhet...med att man planerar och tänker ut och sen blir allt totalt omrenoverat av barngruppen eller som i detta fall en i gruppen.

Mannen och jag har smugit och smusslat.
Bestämt oss för att börja från scratch istället för att leta bland de olika själarna av övergivna hundar på hundgårdarna, som jag egentligen önskade. 
Vi är inte i en sådan fas i livet där vi kan ägna all vår energi åt någon som kanske farit illa.
Därför har vi kontaktat våra vänner som i sin tur har aktiverat uppfödaren där de köpt sina beaglar.
För några få veckor sedan föddes hon.
Ja, jag har hela tiden sagt att det måste vara en tjej.
Det är alldeles för mycket yang här hemma. 
Så jag har hållit tummarna för att denna lilla tik-bebis skulle överleva.
De var sju valpar.
Bara tre överlevde.
Två hannar och en tik.
Så kom då äntligen dagen i går då barnen skulle införlivas i vår fantastiska plan.
Fast vi sa bara att vi skulle träffas ute på landet med vännerna och deras hundar.

Väl där emottogs vi av ett helt harem vuxna beaglar som stojade, skällde och hälsade på oss som om vi var de viktigaste personerna i världen...ja, så där som bara hundar gör.

Det tog sin lilla tid att tittar runt. 
Vi liksom nosade in oss, samtidigt som vi blev nosade på ordentligt.



Äldsta sonen som jag brukar säga är en dobberman; låtsas- hård utanpå och mjukaste mjuke inuti fick snabbt närkontakt med husets dobberman- tik.
De var så nära att man knappt kunde skilja på dem.
Fast någon försökte...



Ni förstår säkert att det tog sin lilla tid att ta sig till målet.
Och strax innan vi var framme stötte vi på de här små räv liknande nallebjörns runda typerna.



Welsh Corgi Pembroke.
Min nioåring föll pladask.
Likheten med min fasters yngsta sheltie och de här gullungarna är slående.


Inte ens då vi stod där och tittade på de där små darrande mjölkstinna beaglevalparna kunde vi övertyga honom.

Lilla tiken med tungan ute bevekade inte hans hjärta.






Inte heller då han fick se hur hon skulle komma att se ut om några veckor...


                                                 Nej, hans hjärta var helt sålt.
                                                    Ingen tvekan om saken.









 Han struntade rakt i att jag och mannen redan hade tjej namn klara. Gått och smakat på dom som när man väntade barn...och det gjorde vi ju.

Stora pojken då?

Jo, han sa; det spelar ingen roll, bara det blir en hund.



Ja, så kan det gå.
Man vet aldrig hur pannkakan ser ut på andra sidan.

Nu nu tränar vi pojknamn...hela familjen.
Två veckor har vi, sen ska vi hämta hem drottning-hunden.
Fast vet ni vad?
Jag tror att det blir bra ändå.
Och det där med yin/yang får jag välan se till att fixa på annat vis...

8 kommentarer:

  1. Åhh en welsh corgi som jag går och suktar efter en sådan, jag har en bild på en valp på kontoret... Vilken lycka att få följa er nya familjemedlem! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å härligt att du också är frälst!
      Kram

      Radera
  2. Jag är ju inte hundfrälst, men är en sådan person som alla hundar vill vara nära :) Men när jag ser de här bilderna blir jag trots allt sugen, min man vill såååå gärna ha en hund, han har haft hundar hela sitt liv ända tills vi träffades! Och vilken lycka för dina söner, och för er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken lycka, är precis rätta orden.
      Vet inte vem så är mest otålig här hemma.
      En härlig känsla.

      Radera
  3. Åh, sitter här och blir tårögd. Så fin historia du berättar! Sån lycka ja!
    Kram och önskar er allt, allt gott i nya hundlivet :D

    SvaraRadera
  4. Naaaw vad söta! <3
    Jag är inte heller en hundtyp men när man ser de där små sötnosarna så vill man ju bara ha en och gosa med.
    Hoppas ni härdar ut i er väntan. ;-)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Två veckor vet jag ju att de går snabbt...men i alla fall ;)
      Kram

      Radera