Flyga och fara

Lovade ju att det skulle bli en vår i resandets tecken.

Att jag skulle flyga igen och igen.

I morgon åker jag till Amsterdam.

Till en konferens för svensklärare i utlandet.

Den görs vart annat år.

Förra gången var det i Barcelona.

Då åkte två av mina arbetskamrater dit och kom tillbaka med ett sådant där galet nöjt leende och en massa pep i resväskan.

Denna gången är det alltså i Amsterdam.

Jag och en annan arbetskamrat ska dit.

Ser verkligen fram emot detta...fast det pirrar lite i magen med naturligtvis.

Den där oduglighets känslan sätter i; jag är ju bara förskollärare, säkert världens dummaste med...kan ingenting...o s v  o s v...

Jag tänker så där ett tag. Grottar ner mig i ren och skär elakhet mot mig själv. Samtidigt som jag handlar, bäddar sängar och plockar upp. Sen går jag in och ställer mig i duschen och sjunger OM och tränar harmonisk sång så att det blir tyst på dumgubben ovanpå's ständiga trummande med händerna...han kan göra det mitt i natten sådär bara också.

 Därefter drar jag iväg till yogan.

Där allt jag gör, andas och känner säger att; JAG DUGER!

Inget snack om saken!

Detta ska bli kul och där med basta!

Det ska bli urbota härligt att få resa utan man och barn...nej, jag tycker absolut att det är underbart att resa med dom med...missförstå mig rätt...fast ändå...

De stackars resor jag gjort själv de senaste åren var alltid till Sverige.

Alltid till begravningar.

Eller egentligen så var det ju den där yoga-helgen också...där hade jag förstås tagit med mig en envis hosta...och tusen gånger osäkerheten jag känner idag...

Bortsett från dessa utflykter har jag inte rest själv på många år.

Så dra mig baklänges på en tallpinnevagn om jag inte kommer att ha underbart kul och stormnjuta av att resa lite själv.

Här ska packas.