torsdag 24 april 2014

Tunghäfta och klumpfot

Ibland kommer känslan av att vara så där omöjlig på mig igen.
Tänker att jag som skriver och tycker det är så underbart att låta orden flöda ut, leker med meningar och berättar järnet är helt hopplös på att tas med människor i det där verkliga livet. 
Jag tror ju att jag kommit över det där sittande i hörnet och titta på.
Fixat obehagliga känslan då man måste tala framför många. 
Så sitter jag där och lyssnar på den ena presentationen efter den andra och tänker att; nä men hjälp vad intressant!...åh, vad härligt! 
Lite tänker jag så klart på vad jag ska säga men är långt i från de där hårda hjärtklappningarna som jag levt med i större delen av mitt liv.
Det blir min tur. Tycker att jag säger upprepningar. Stakar mig. Berättar bara en mini-del av allt det som är jag. Platt blir min berättelse. Platt är jag. 

Så ofta har jag tänkt att det skulle vara skoj, det som jag läser även andra funderar på, att träffa de där vännerna jag fått genom bloggen. 
Lika ofta tänker jag; vaddå för då? Kommer ju ändå inte att kunna säga något. Tungan kommer att sitta klistrad i munnen. Jag kommer att krypa in längst in i mörkaste vrån och tycka jäkligt synd om mig själv igen...

Tar telefonen och utför ett uppdrag. Klumpar till det. Kör på som en ångvält utan att först fråga hur det står till. Klumpiga klumpfots -jag. Sen berättar hon att hon är på väg till flygplatsen. Någon är väldigt sjuk. 
Shit!
Kan man gå på någon trevlighetskurs med tung uppmjukning tro? 

2 kommentarer:

  1. Du. Det finns massor med knep att ta till när det gäller presentationer och prat. Inga problem. Och nog ska vi väl ses någon gång?! Jag lovar att vi kommer att prata på som om luften håller på att ta slut! Krampårej!

    SvaraRadera
  2. Bra!
    Längtar redan.
    Kram på dig med!

    SvaraRadera