En smula Amsterdam

En intensiv helg.

Fylld av föreläsningar och utbyte med andra "svensk-förmedlare".

Om man bortser från att min plånbok försvann och kom tillbaka...fast utan pengar.

Det var inte holländares fel...kanske mitt...och någon italienare...

Allt hände på flygplatsen på väg dit.

Smolk i min bägare som min kollega hjälpte mig att uthärda.

Rättare sagt: hon lånade mig sina pengar.

Mitt i detta äventyr får vi ta del av underbara Cornelis Vreeswijk tolkningar.

De Andersons grupp. Tjejen som sjunger har holländsk mamma och (död) svensk pappa. 

Jag hör "Blues till Fatumeh" och tänker på min syster och tårarna rinner.

En utav killarna i bandet, som också sjunger lite på svenska, liknar sååå min överdrivet långe, nyss fyllda arton år, systerson.

Ja, så är det när man sitter där full av kanal-, röda ljus kvarter- och sneda hus- upplevelser.

Kärlek och sorg. 

På en enda gång.