Tjugofemöringen som trillar ner...ljuset som går upp...

Det är när man står där och tvättar kalsonger...eller pyjamasbyxor, som man får den där Aha-upplevelsen. Sent. Men bättre sent än aldrig! Man har redan varit med om detta...eller liknande.
När personen i fråga var en mycket liten människa.
När tvättandet var, inte bara en daglig, men timmes-lig händelse.
Jamen, nämen...
Så googlar man så klart. Fattas bara annat.
Man vet ju att om man ringer morsan så kommer man bara rakt på spegeln.
Den som låtsas att saker och ting aldrig någonsin har hänt. Kastar saker tillbaka.
Därför ringer man barnläkaren istället när man tänker att man hittat rätta ordet på det det hela handlar om.
Finaste, bästa barnläkaren som svarar på stubben och förklarar vad man ska göra istället för att bli arg.
Som återigen ger känslan av att inte vara helt ute och resa på de sju haven.
Därefter hämtar man minstingen. Förklarar de ändrade reglerna. Att grönsaker, frukt och fibrer is the way.
Han drar en djup djup suck av lättnad.
Sen kallar han på kvällen. Ber om hjälp.
Vi drar båda en lättnadens suck och kramas och kramas och kramas.

Ja, så är det när tjugofemöringen trillar ner... fast den ju inte alls finns mera.