torsdag 5 december 2013

Och jag som bara ville...

...bli en sån där som sprider ljus och glädje.
Ett yogans Sankta Lucia.
Jag ville aldrig mera tänka elakheter om det inte finns någon befogenhet för det.
Inte döma ut folk hela tiden.

Ibland kan man inte undvika det.
Ibland när ens eget barn är inblandat.
När det handlar om en lärare som har uppenbara problem.
När man står fast i sin övertygelse om att barn aldrig någonsin ska agera som någon sorts terapi för en frustrerad vuxen.

Det är därför jag tar till all min styrka.
Samlar mod.

Jag sprider inget ljus där jag sitter framför rektorn.
Försöker mjuka upp det hela. Låta mindre hård än vad jag känner mig.

Hon har aldrig fått några klagomål tidigare på denna lärare, trots att jag vet att han blivit varnad när mina barns barnpassare gick där för tio år sedan.
Trots att flera mammor sagt att de pratat med rektorn om honom...

Kanske är hon super duper bra på att ljuga.
Kanske är mammorna jag pratat med utrustade med livlig fantasi.

Knappt tio minuter senare går jag där i från med löfte om att rektorn personligen ska säga till läraren att man inte varken tar hårt i barn eller skriker "byt skola" så att alla barnen i klassen hoppar högt och någon börjar gråta (min son med)....
Oavsett om pojken har gjort något eller det var en flicka som gjorde det...
Oavsett om man blir rysligt rysligt arg eller är arg på sig själv...

Vi får väl se...

Nästa vecka ska jag på kvartsamtal...

Vi får väl se...

4 kommentarer:

  1. Skickar en stor kram och tänker inom mig - vad är det för fel på en del människor?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Det undrar jag också.
      Fick veta i kväll att samma lärare kastat bänkar omkring sig så att en pojke skadade sin fot...
      Mamman gick bara till läraren med röntgenplåten...hon fortsatte aldrig till rektorn...
      Detta är bara en historia av många.
      Suck!

      Radera
  2. Bra gjort av dig, starkt <3

    SvaraRadera