Lätt som en plätt

Att det bara kan vara så här lätt.

Snöra på sig nya springskorna...jaja, givetvis lila...fattas bara annat...

På med dom och i väg.

Visst står jag där med nästäppa lite innan och glor på dojjorna.

Men då säger bara mannen; ja men, om du inte fixar det så är det ju bara att vända hem igen.

Att jag inte tänkte på det...

Med onkologens ord ringande i öronen om att snabba promenader trettio minuter två gånger i veckan är lika med cellgift susar jag på.

Bara iden om att  jag kanske kan  hålla mig frisk med att röra på mig gör mig heltänd på hela springgrejen.

Köper rubbet!

Speciellt sitter läkarens prat där nu när mannens arbetskamrats fru, som gick igenom samma story fast för livmodercancer i fjor, fått börja på ny kula.

Inte jag inte.

Näää och näää och åter näää!

Han sa inte att jag måste springa min doktor.

Men det går av bara farten.

Och det går bra.

Nästäppan fixar jag med min näskanna och sen hej hå, tar jag kål på kran stoppet i ett huj!