Jaha!

Tänker jag när jag sitter där i soffan i aulan med min sons mattelärare.

Jaha! Tänker jag, när hon säger att vi måste hitta ett bra sätt att hjälpa honom.

Att få ordning på hans tid. 

Reda i hans mentala oordning.

Jag kan ju bara hålla med.

Vilken tur att jag fick några dagar att lugna ner mig på!

Det var mycket mindre än det jag förberett mig på...

Jag är varm av dagen innans eftermiddags-pärs.

Då när älskade valpen på knappt tolv år skrek ut sin ångest.

Kastade självmordstankar mitt i plytet på mig. 

Vrålade ilska över kompisar som sviker.

Lärare som ber om saker som han inte förstår.

Ja, jag satt där och tänkte; fan...helvete...vad säger jag?..när han helt plötsligt sa; du har väl aldrig önskat att få slut på allting?...

En spark i magen. Platt fall på cementhårt golv.

JO, min älskling! Det har jag visst.

När otäcka värstingen tvingade ut mig i regnet och talade om för mig hur ful, onyttig och feg jag var...då...då tänkte jag hoppa. Eller kasta mig framför en bil. Dö. Bara försvinna. 

Jag gjorde inte det. Vad som höll mig kvar vet jag knappt själv. Men jag tror; djuren, musiken, naturen, kärleken...

-Livet är vackert, säger jag till tårsprutande Livio! 

-I helvete heller ,säger han. Vi ska alla dö. Varför dog inte du? Varför lät du mig inte dö i magen? (jo, vi har ju berättat om hans dramatiska födelse.)

Inget av det jag säger går hem. Han är i det svartaste av hål. 

Jag förstår honom. Känner igen.  

Vet inte riktigt vad jag ska säga mera.

Ber honom tvätta ansiktet. 

Vi ska ju till Svenska skolan...det här går inte an. 

Till min förvåning gör han det. 

Blir exemplarisk. 

Men jag. Jag är kvar i hålet. Kanske är det bra. Att jag minns.

Det är inte alls säkert att det är de som skriker att nu nu vill jag dö som verkligen tar steget.

Minns på just mellanstadiet, som min son är på, den vackraste gladaste sexan...hon som blev vald till Lucia och som vi alla avundades. Hon som var superduper duktig i alla ämnen...även gymnastik. Tog priser på friidrottstävlingarna.

Just hon som en dag bara hängde där och dinglade till föräldrarnas förfäran.

Hon finns kvar där i ett skrymsel i mitt minne. 

Jag minns till och med hennes namn; Elna.

Varför?

Var verkligen det svarta så svart?

Ja, full av dessa tankar sitter jag där och hör min sons lärare försöka lite luska ut vad vi är för ena typer.

Det gör mig lite lite arg. Vill inte bli analyserad.

Sen ber hon mig om hjälp. Faktiskt. Bara det. Hon vill min nästan tonårings bästa.

Vi gör upp planer.

Reder ut saker. 

Det känns, om än snopet, ganska bra när jag går därifrån.

Handen hon ger mig innan jag går är varm. 

Stark.

Jaha, var det bara det...