onsdag 1 maj 2013

Kvinnosaksyoga

I måndags tog jag med en kompis till mitt yoga ställe. Det är inte första gången en kompis hakar på. Men ingen stannar liksom kvar. Förra kompisen gjorde inte det för att hennes man inte ville det...på tvåtusentalet?!? Jag hade absolut inte räknat med det. Tänkte allt möjligt annat. Som att hon inte gillade precis Hatha yogan. Kompisen vill säga. Att hon kanske ville ha mera go. Nej, så var inte fallet. Hon gillade den lugna takten. Det gjorde inte hennes man. Han ville att hon skulle gå och simma istället. I S T Ä L L E T... Suck tänkte jag och sen försvann hon iväg. Som om hon skämdes.
 
Kompisen jag tog med mig i måndags är judinna. När vi planerade att gå på yogan tillsammans funderade jag på om det kunde bli ett problem. Strategiskt i min lilla skrutthjärna la jag upp en förklaring om hur yogan verkligen omfamnar alla religioner. Alla är välkomna. Det behövdes inte.
Hon gillade  verkligen provlektionen, läraren och stället. Vi går hem efteråt och pratar massor. Tar en fruktjuice på en bar. Då kommer det; hon vill gärna fortsätta. Skriva in sig. Trots att mannen muttrat.
Hon menar alltså den där leende mannen jag träffat på morgonen som hälsade glatt fast han mycket väl visste vart jag tänkte leda frun. Ja, han förstod inte riktigt vad det skulle vara bra för...
 
Vad är de dom är så rädda för? Att deras kvinnor ska upptäcka saker om sig själva som deras män inte vill att de ska veta? Att det ska bildas ett avstånd som de inte klarar av att ta?
 
För mig är det obegripligt och den här gången tänker jag kämpa för att få min vän med på yogan igen.
Under vår promenad sa hon en fantastiskt viktig sak. Under yogalektionen kände hon för första gången på länge att hon tyckte om sig själv. Gillade sin kropp.
 
Min vän behöver yogan. Alla gånger.
Ber henne att inget säga till mannen om att vi har vita kläder på oss. Kanske ska hon inte säga något just nu om att det faktiskt finns en hel hop män som yogar med oss...Nej, det kan hon väl vänta lite med.
Torsdag är nästa mål. Då ska hon skriva in sig.
 
Känner att jag går upp till kamp för kvinno yogan.
 
Sitter bra första maj faktiskt.
 
 
 

3 kommentarer:

  1. Jag blir ju väldigt upprörd över sånt här. På ett vrickat, nästan komiskt sätt. Så jag har slutat försöka bry mej och hålla truten med allt vad jag tycker :) Sen vet jag ju att allt inte är svart och vitt, men visst blir jag matt emellanåt. Kram på dej och hoppas dedär männen får frid i sin själ småningom ♥

    SvaraRadera
  2. Heja dig! Och ja, det är på ett plan helt obegripligt men man vet ju inget om resten av deras liv eller hur de vill ha det. Går med på. Jag vägrar offerkofta själv.Kram

    SvaraRadera
  3. Tänker att dom männen måste vara väldigt små inuti ( & stora i truten). Kram

    SvaraRadera