Samtal med farfar

Det är när jag sitter där i ett hav av plaststolar som ska torkas av som jag bara hör farfars röst; " sidder do ner o torkar stolar tös...De' va' det jäv...ste...hahaha!". Då blir jag full i skratt. Jag sitter på en plaststol när jag torkar av annan i denna ljuvliga trädgård mitt inne i Rom. En valborgsmässomorgon. Man firar inte Valborg i Italien. Bara här på en liten oas. Svensk oas. Och så får jag farfar på tråden. Farfar som dog för ett antal år sedan utan att längre känna igen någon av oss. Men det är den där pigge, vakne farfarn som talar. Han som klättrade på tak med trätofflor, skodde hästar och rensade klövar på en tjur som förstörde ett finger för honom.

Han som hellre skulle bli stendöv än att bli sedd med hörselskydd vid smärjelmaskinen eller någon av de där andra skräniga apparaterna han använde.

Farfar som drömde om att bli bonde men tvingades in i familjens smedja utan möjlighet att ens protestera.

Min farfar som mer än en gång skrattade ljudligt åt att jag, tokstolla, satt ner när jag hjälpte honom med något. Inget gjorde mina förklaringar om råden vi fått på jobbet av sjukgymnasten som höll kurs när vi fick in massor av småpluttar. Råd om hur man sparar sin rygg.

Farfar skrattade ljudligt. Veka fruntimmer.- Nä, protesterade jag, vi har manliga förskollärare också.

-Ha ha ha, såna där bögar då...

Det gick aldrig riktigt hem det där med säkerhet i hans värld.

Där skulle man vara en RIKTIG KARL... ett ORDENTLIGT FRUNTIMMER. Inte hålla på med en massa fega skyddsdetaljer minsann.

Ja, så jag sitter där och torkar i skuggan för det är en varm dag. Mitt på finaste gräsmattan. I det gröna lugnet. Man hör inte ens trafiken här. I det närmaste meditativt. 

Skrattar och svarar i tanken min älskade farfar att; -Det gör jag ju. Sitter ner och jobbar. Och han får gärna stå kvar där på taket i sina trätofflor och titta på. Han är ju så nära då. Jag tänker sitta kvar tills stolarna är skinande rena inför kvällen.

Känner att han håller mig sällskap och det är nästan så att jag sitter där i hans och farmors trädgård igen.

Låter bli att säga det som sjukgymnasten lärde mig om att alltid böja knäna när jag skulle lyfta något tungt. Det som jag fick användning för när farfar, ett av de sista åren han levde, hade ramlat omkull på golvet. Farmor kunde inte lyfta honom. Det gjorde jag.