Vill bara säga att de är så söta, de där två elvaåringarna som spelar WII i vårt vardagsrum.

Spelar WII för att de är för små att göra annat.

Eller åtminstone tror mamma det.

Min pojke är så glad för att hon äntligen kom så att det gör ont över att vi bråkade om läxor strax innan tjejen dök upp.

Som han har längtat...

Ja, faktiskt ville jag bara säga att de är fina och att jag tycker om att höra deras bubblande skratt på avstånd.

Det gör mig så glad att min pojke kan känna sådana känslor. Att det här är så viktigt för honom att han fullständigt bombarderat stackars flickan med telefonsamtal och sms så att en stalker verkar bebis i jämförelse.

Tänk...att vi har lyckats...

Att han kan känna.

Att han vågar.

Nu har jag sagt det medan finisarna spelar bowling.

Glad Påsk!

sitter fint här ja...