Mindre Ilska = andning + humor

Så mycket tid jag slösat på att vara arg.

Det är just så jag tänker när jag hör skåpluckornas ilskna smällande i mina föräldrars hem.

Så mycket tid som gott bort på att avsky. Tycka illa om. Hata.

Det kommer igen när jag hör mannen sprida hemska domar över sina med-trafikanter i Roms vilda djungel.

Man ser det inte själv när man är inne i det. Att det är fel. Därför smäller skåpluckor. Därför är allt fel. Till och med vädret är fel.

Först avskydde jag alla som hade eller väntade barn för sisådär tolv/tretton år sedan då vi fått veta att vi kanske aldrig skulle kunna få några egna barn.

Sen fullständigt avskydde jag trafiken som hindrar dig att röra dig fritt och känna dig säker med väldigt små barn.

Så gick turen till lärarna i skolan som ibland verkar ha noll koll på barn-psykologin.

Ja, svärföräldrarna har väl också fått en släng av min ilska...helt säkert.

Det är inte så att jag inte blir arg längre. Nej, som min psykolog säger så är ju ilska även en drivande kraft. Kanske till och med nödvändig i många fall. Ilska kan båda bygga upp och rasera.

Men att gå omkring och vara arg och missnöjd hela tiden. Det är en annan grej.

Andningen hjälper mig helt otroligt mycket. Ja, faktiskt det där som man alltid säger om att räkna till tio. Inte är det så tokigt heller. Det vill säga om man andas djup också.

I går skällde jag ut min tioåring som skulle ta foto i en sån där automat till ett busskort. Dumma ungen kom ut med en serie småbilder med utsträckt tunga och hip hop tecken med ena handen i förgrunden. Jag blev så vansinnigt arg. Gormade i en kvart. Han bad om ursäkt. Hade inte fattat att busskontrollörerna inte tycker det är så kul med grimas bilder. Själv tyckte han ju att det var super coolt...Fast han lovade att betala mig bilderna. Det tog en bra stund innan jag hämtat mig. Faktiskt glömde jag bort att andas. Gick fel i tunnelbanan och vi åkte på fel håll. Det var som att min hjärna inte alls fick det syre den är van att få. Fattade ingenting längre. Bortkopplad.

När jag sen fått rätt på direktionen. Fått tag i mitt lugn. Då kunde jag inte låta bli att rufsa till min pojke, säga att han är en nedrans busunge och skratta lite grann.

När jag sen satt i barnläkarens väntrum tänkte jag att faktiskt; andning och humor....det är lösningen...i alla fall för mig.

Därefter fick jag världens utskällning av just barnläkaren...Tror att hon hade haft en skitdag!

Var var det nu jag la lösningen igen???