fredag 28 september 2012

Kvinno/tjej gemenskap del 1

Det sitter en grupp tjattrande tjejer vid ett bord i baren. Vet inte vad de säger. De är tyskor. Jag har en gång i tiden läst tyska och vissa ord snappar jag upp. Dock långt i från att få något sammanhang.
Språket är inte så viktigt. Det viktiga är att när en tjej går i väg börjar viskningarna. Obehaget strömmar mot mig. Tjej-skit-snack är det värsta jag vet.

När jag gick i skolan fattade jag ingenting. En dag var jag "bästis" med en tjej och nästa hade hon lagt till en tjej till. Dagen efter var jag själv igen. Aldrig nånsin kunde jag märka hur eller varför det hände. Jo, jag hörde ju viskningarna. Så småningom gick det upp för mig. Tjejer funkar aldrig mer än i par. Något händer när en tredje person av kvinnligt kön kommer till. Dynamiken blir fel.

Så jag hade inte någon bästis. Åtminstone inte i skolan. Satt bredvid. Hängde i bland med. Fast oftast inte.

Egentligen hade jag bästisar. Olika för olika saker. Det slår mig nu när jag av en slump träffat två av dem i Sverige i augusti.

Den ena var min eftermiddagsbästis. Jag levde i princip mitt liv hos henne. Hon bodde på världens mest underbara ställe för mig. Prästhusets bondgård...eller Prästagården...egentligen "Prästagåuren" man är ju skåning, som vi alltid kallade den. Det var en sån där gammaldags bondgård. Alla möjliga djur fanns där. I en salig helt fantastisk blandning. Tjuren stod och slickade katter. Hönorna hoppade in en stund i svinstian för att se om det fanns något godare i suggans bås. Hon var ju ändå upptagen med att amma alla sina små. Stora Ardennerhästar, som man skulle akta sig för att få fötterna under hovarna på, drog vagnar.
Vi lekte med kattungar. Hoppade i hö. Åkte mjölkskjuts. Åt nybakta bullar i köket tillsammans med drängar som sörplade kaffe på fat så ljudligt som möjligt. Lekte affär i en del av gården som inte användes. Vi fick tomma matvarulådor att använda. När jag kom hem drog jag alltid av mig min tröja och lade den på golvet till vår katt. De var mums för henne att ligga där och sniffa och mysa.

Gården var full av människor också. Fast en gång var den inte det.
 Vi skulle bädda till kattungar. Jag och K. Min vän klättrade uppför stegen till höskullen. Högt upp. Vi behövde mera hö. Jag höll på att lägga i ordning för kattbebisarna under en gammal dörr som stod lutad mot väggen. Strax under stegen. Dunsen hörde jag. Försökte kalla på K. Men hon gnydde till svar. Trodde att hon skojade och skulle just säga att det inte var kul alls när jag såg henne där på det hårda golvet. Tror mig minnas att det rann blod någonstans ifrån. Tror, för att jag fick panik. Stora tunga dörren skulle jag ha upp för att komma ut och få hjälp. Det tog ett tag. Det kändes som ett år. Väl ute på gården, den gård som alltid var så full av liv, mötes jag av en tomhet jag aldrig varit med om. Eller om det var min panik. Jag sprang skrikande mot huset. Rakt i armarna på Ks mamma. Då hon sprang mot höskullen sprang jag hem.

Sen minns jag bara som i småglimtar. Hur pappan kom upp på kvällen. Berättade att hon " bara" hade hjärnskakning. Han ville veta hur det hela gått till. Kanske mindes jag inte om jag varit med henne uppe. Eller råkat putta henne. Det var förfärligt. Mina föräldrar försvarade mig. Sen övertygade de mig att jag måste träffa K igen. Min mamma följde med mig. K låg i finrummet. De rum där man aldrig någonsin var annars. Det stod en hink bredvid henne. I fall hon behövde kräkas. Jag var nära att behöva den. Skräckslagen var bara förnamnet. Övertygad var jag om att hon skulle dö och att allt var mitt fel.
Men det gjorde hon inte. De tog tid att komma över men sen fortsatte vi att träffas och leka. Senare gå ut och dansa.
Jag minns inte om vi berättade hemlisar för varandra. Tror inte det. Men man kunde liksom bara vara. Och det var det allra bästa. Tänker jag nu som gammal och klok.



Prästens hus är det gula. Resten underbara gården...nu bor det bara folk i röda huset. Inga djur...ingenting.

Sen tappade vi kontakten. De blev så när jag lärde känna min italienske man.
Fast i somras då träffades vi på "hemvändarfesten". Hon är precis lika glad och positiv som jag minns. Hennes föräldrar finns inte kvar. Men hon har aldrig tappat sin livsglädje. Den som smittar av sig. Den som vi borde ha mera av i våra tjej-umgängen.
Japp!
Fortsättning följer...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar