Frisk...fast inte friskförklarad än

Alltid är jag så himla nervös. Vet knappt vad jag heter. Glömmer att berätta saker. Helt borta liksom. Alltid är det så innan jag ska till sjukhuset. Ändå skulle jag inte dit för att få cellgifter igår. Ingen skulle sticka en kanyl i armen på mig eller bråka om extra spruta för de vita blodkropparnas skull. Jag skulle inte ens sitta i det där överfulla rummet med skalliga, halvskalliga och perukförsedda personer väntande på sin tur. Ändå fanns den där skräcken för de vita rockarna där. Vi borde ju vara kompisar nu. Jag och de vita rockarna. Så är det inte.

Allt var bra. Det visste jag redan ju. Mammografin var ju okej. Blodproven visar snabb tillbaka gång till det normala. Ultraljuden på bröstet och livmodern var också bra. En cysta jag hade i livmodern har helt och hållet försvunnit. Gynekologen var även förvånad över att mina äggstockar redan torkat ihop nästan helt. Han kan inte veta hur jäkla skönt det är att slippa mensen. Hela sommaren utan att behöva tänka på mensskydd eller irritationer eller depressioner...fantastiskt bara!

Hur som helst visade allt på att jag är frisk.

Så det var bara för onklogen att känna och klämma lite. Konstatera att även lymfkörtlarna som finns kvar är som de ska.

Allt var så himla bra att hon gav mig en frist till februari istället för december. Wow!

Till dess ska jag göra andra undersökningar. Andra ultraljud. Andra blodprov.

Så här blir det ett tag. En gång var sjätte månad. Det är väl helt okej antar jag...bara några gånger om året får jag stå ut med vita rockar. Det kan man ju. Det måste man ju.

Onkologen rådde mig till att göra de där bröstoperationerna också...Ta mig tusan om hon inte övertygat mig!