Skrattyoga

Jag har länge funderat på att testa Skrattyoga. Fast alltid har det kommit något emellan."Viktigare" saker. Familje saker. Så får jag en inbjudan via facebook. Det är Världsskratt dagen för fred den 6 maj. Passar alldeles utmärkt. Jag är ju i en liten grop. En liten "jag kan ju ingenting" grop. Behöver verkligen skratta. Struntar i att det är på andra ändan av staden och att alla väderprognoser visar regn; jag-ska-dit! Kollar in vilka bussar som går dit. Packar ner mackor och en vattenflaska. För säkerhetsskull även en karta...man är ju ute på osäkert vatten. En zon jag inte känner så bra. Jag har bjudit in några kompisar. Av de två som svarar säger sig en vilja haka på. Men när dagen kommer är hon inte anträffbar...hmmm...Åker själv.
På bussen oroar jag mig lite för det här med att skratta utan anledning. Om jag inte kan. Om jag är ett hopplöst fall på grund av mina skandinaviska rötter...Och så känner jag ingen där. Och var var det de sa att de skulle vara om det regnade mycket...

Kommer fram till gröningen där mötet ska vara. En lapp talar om att det hela flyttats till en inomhusplats i närheten. Registrerar mobilnumret som står på lappen för säkerhets skull. Kartan kommer väl till pass. Hittar lätt som en plätt fram till en sorts barack där en av miljöorganisationerna brukar hålla till.

Man håller på att plocka fram och blåsa upp ballonger när jag kommer, fast jag är en kvart försenad...Tur att de håller italienska tider hahaha!

En tjej målar ansikten på alla ballonger.

Gul och orange...glada färger! 

Skrattyoga hund (hon hade en smiley fastklistrad på selen!)

En del av de modiga dansarna.

Det är dans först på schemat. Ringdans. Det är en grupp som leder gratis dans kurser i skolorna i området. Vem som vill får vara med. Jag, som har just dans-ångest, sitter kvar på min stol som en sur panelhöna. Danserna är lätta i stil med sirtaki och musiken är arabisk, ungersk...ändå sitter jag där. Trist i min osäkerhet. En träbit kan inte dansa...eller?... Intalar mig att jag måste måste måste vara med på skrattyogan. Fast det är trångt i den fjuttiga barack...vi är många...
När danserna slutat blir vi uppmanade att gå ut. TV är där och vill filma skrattyogan ute eftersom regnet inte börjat än.

Väl därute glömmer jag bort alla dumma tankar. Att se varandra i ögonen och hälsa på varandra med rungande skratt är Helkul!

Det här är kanske inget man kan göra varje dag. Men ibland...Ofta kanske till- och-med.

I en timme springer vi runt. Först ute. Sen när regndropparna blir större och fler går vi in. Kramas och skrattar. Arg-skrattar. Björn-skrattar. Vokal-skrattar. Djupandas med skratt mot himlen.Verkligen oerhört kul.

Jag piper iväg vid middagstid. Folk fortsätter att komma och lokalen känns för trång för mig. Ja, på sista tid lider jag lite av det där med folksamlingsskräck. Får ta tag i det när allt det här med behandlingen är över. Antar att det har med den att göra.

Tänker att det här med skratt yogan det vill jag använda...men hur?

Så får jag en himla bra anledning dagen efter; stora pojken kommer ut från skolan ilsken som ett bi. Allt är fel. Han tjattrar hela vägen hem om hur orättvist det är att han ska följa med lillebror och barnflickan till simskolan. Jag känner att ilskan börjar stiga. Han vet ju att det är så här varannan måndag. Att det inte finns någon annan lösning... Framför hissen börjar han retas med lillebror. Då petar jag honom på axeln. När han vänder sig om tittar jag honom i ögonen och skrattar. Han skrattar med. Lillebror också. Det är helt fantastiskt. Inte ett ord säger han sen om att han inte ska följa med. Han är på gott humör igen.

Ett gott skratt förlänger livet...Ja, jag tror det!