Tänk att jag varit så hopplöst ledsen för allt det som rör skolan och min stora pojke.
Det är det jag tänker när jag rusar in på uppföljnings mötet, som i stort sett är slut när jag dimper ner.
Men mannen är där och han har framfört det vi tänker; att vår son är lugn och glad. Att han jobbar själv med sina läxor utan att bråka eller få utbrott. Att han funnit lugnet.

Lärarna är överens med oss. Allt är frid och fröjd.

Mannen berättar sen om hur neuropsykiatern skällt lite på lärarna; Den gången jag var tvungen och hämta honom i skolan för att han var så arg...Han sa att alla sjöng hemskt och att han inte kunde vara kvar...Sanning var den att ingen talat med vikarien om pojkens problem. En nitisk vikarie var det som satte sig och rättade alla missar i skrivningen, min sons svaga punkt. Han kände sig helt enkelt förnedrad och utelämnad.
Att detta inte får upprepas är klart. Lärarna måste ge feedback till vikarier säger hon, som jag trodde bara ville kasta bollen till skolan och bli fri från allt ansvar.

En annan tanke som slår mig är hur viktigt det är att prata med varandra i lärargruppen. Det är nyttigt för mig att anteckna detta. Vi har ju nyss pratat om det där med Tabula Rasa jag och en kollega.
Ingen får utsättas för förnedring.
Ingen är tabula rasa.