Fast det känns som om jag sålt honom...eller ska göra det...har inte lämnat in papperna än...så börjar jag lugna mig nu.

Det kan väl bli bra om han får hjälp i klassen också.

Måste sluta tänka ilskna tankar om socialassistenter som snabbt blir kvitt ett hopplöst ärende. 

Lärare som får mera händer i klassen så att de ska slippa bryta de fina dit-klistrade blommig/glittrande naglarna.

Det här handlar ju om honom.

Min son.

Han som alltid varit emotionellt orolig.

Han som inte hittar sin plats i studiernas tempel.

Han som knappt vet vilken dag han är född.

Men han är också samma pojke som sitter timmar och timmar på rummet och åstadkommer det här:

Det handlar om att hjälpa honom klara av skolan.

Där man måste göra de alla andra gör.